Oavgjort i matchen om den nya idrottslagen
Vid en första anblick är den nya lagen om idrott en slätstruken historia. De största förändringarna handlar om en modernare terminologi och en något tydligare betoning på hälsa jämfört med den gamla lagen från 1998.
Målsättningen med en klarare definition av vilken typ av verksamhet som kan få statstöd urvattnades i en kompromiss. I formuleringen anges nu att föreningar "som främjar motion och idrott" ska kunna få statsbidrag. Fortsättningsvis finns det en inbyggd spänning mellan idrott och övrig hälsofrämjande verksamhet.
Men mellan raderna innehåller den nya lagen också ett embryo till större strukturella förändringar. Målsättningen att tydligare styra utdelningen till olika organisationer för att skapa en stabilare grund skapar frågetecken om hur statsbidragen kan kanaliseras vidare till mindre grenförbund.
För centralorganisationen Finlands Svenska Idrott (FSI) innebär den nya lagen inte ett direkt krav på en omorganisering, men diskussionerna om de mindre finlandssvenska grenförbundens autonoma framtid kommer garanterat att blossa upp igen.
I den dragkampen är konstellationerna klara. I ena ringhörnan finns FSI som kan peka på fördelarna med en större centralisering. I den andra ringhörnan finns grenförbunden med sin historia och spetskompetens. Den nya lagen ger inga svar på hur den matchen slutar.