En stol i hettan är ledig
Riksförlikningsmannens post blir ledig. Det har alltid varit en plats i korselden, men den kan bli ännu hetare framöver.
Sökes: Riksförlikningsman. Annonsen ingick i HBL i söndags, och ansökningstiden går ut den andra oktober. Förlikningsmannen är sinnebilden för stabilitet i samhället, men innan en sådan kan tillträda är det upplagt för strid och kamp.
Esa Lonka går som planerat i pension vid årsskiftet. Han tillträdde 2009 för en fyraårsperiod, men fick i fjol ett års tilläggsmandat.
Båda gångerna Lonka utnämnts har det varit märkliga förvecklingar.
Tågordningen är att arbetsministern ska höra arbetsmarknadsparterna för att sedan föreslå ett namn för regeringen. Orsaken är att förtroendet mellan alla parter och förlikningsmannen ska vara så gott och grundmurat som möjligt.
I praktiken har löntagar- och arbetsgivarparterna kommit överens om en kandidat enligt växlande "mandat". För fem år sedan var det stormigt. Kandidater droppade av, och Akava hade en annan favorit än de andra centralorganisationerna. Resultatet blev att ministeriet föreslog Lonka, en obunden rättslärd med tjänstemannabakgrund. Lonka har jämförts med sin företrädare från 1980-talet, Teuvo Kallio, som också var tjänsteman, medan Jorma Reini och Juhani Salonius hade sina rötter i fack- respektive arbetsgivarlägret.
När Lonka fick förlängt mandat kom parterna inte heller till skott med andra förslag. Till råga på allt blev turordningen oklar. På vems "tur" fick Lonka förlängning, och ska det bråkas om det först?
I den här soppan är det oklart om arbetsministern kan få något enigt förslag. Speciellt då pensionsförhandlingarna upptar all tid och har första prioritet. Det är möjligt att också nästa riksförlikningsman är någon med akademisk eller tjänstemannabetonad bakgrund.
Men säkert kommer arbetsmarknadsparterna att försöka se till att de behåller initiativet: Det här är en het post, och hetare kan den bli. Pressen på att utveckla förlikningssystemet är stor.
Parallellt med det pågående centralavtalet sitter en arbetsgrupp som ska förbättra förhandlingskultur och förlikning. Ett problem har varit att förlikningsmannen kan få alltför ofärdiga förhandlingar på sitt bord. Då borde det finnas mekanismer för att puffa äkta förhandling innan det dras korta streck med blyerts på Bulevarden.
En annan tvistefråga är vilda strejker. Från arbetsgivarhåll har man krävt skärpta lagar, men en möjlighet är också att utvidga riksförlikningsmannens tomt.
Att förlikningsmannens byrå har tillräckliga redskap är det få som motsätter sig. Men då borde både byrån och utnämningen också utvärderas. På en så här tung post, där samhällsfunktioner står på spel, är det skadligt om det spelar en alltför stor roll vilken person det är, vad hen heter eller från vilket "läger" hen kommer.