Som en brun tråd genom historien
I Finlands konsensusdrivna politiska klimat förstår man inte alltid den svenska synen på Sverigedemokraterna som del av fascismens europeiska narrativ.
Vem minns i dag situationen för tio år sedan, då nordiska ledarskribenter, samhällsvetare och aktivister beklagade sig över likriktningen hos partierna, och önskade sig “mera politik i politiken”?
Det fick man, men kanske inte som man önskat sig, när missnöjespartierna med stormsteg klivit ut på torgen i Köpenhamn, Oslo, Helsingfors – och nu Stockholm.
Det är lockande att bunta ihop Sannfinländare, Sverigedemokrater, Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti, och otvivelaktigt delar de ett visst brunsvart opinionskluster och en förkärlek för att dela in människor i folk och folk. Med vissa nationella skillnader.
Det har ofta påpekats att SD:s rötter – i motsats till bland andra Sannfinländarna – ligger i nazistiska kretsar och att familjelikheten därför inte är giltig. Docent Ann-Cathrine Jungar vid Södertörns högskola vänder sig mot den indelningen och grupperar också Sannfinländarna bland de radikala nordiska högerpartierna.
Och frågar man den svenska journalisten och historikern Henrik Arnstad, som flitigt skrivit och debatterat den nya högern i Norden, är de alla bara “fascister”.
Ordet har spritt sig vida och i Sverige undrar politiska debattörer nu hur man ska förhålla sig till uppfattningen att var åttonde medborgare i landet är neofascist. Det är en besvärlig fråga, och så länge begreppet bara används som ett invektiv döljer det mer än förklarar.
Arnstad ser den europeiska fascismen som en brun tråd som löper genom kontinentens kulturhistoria, och dagens partier som yttringar av samma tankefåra som på 1930-talet. Den moderna radikalhögern – det neofascistiska projektet – formulerades enligt Arnstad 1968 av den franska Nouvelle Droite-rörelsen, och innebar bland annat ett skifte från den omoderna rasbiologiska retoriken mot kulturnationalistisk preservering.
Det liberala, etniskt blinda smältdegelsamhället med allmänna och lika civilrättigheter skulle motarbetas till förmån för en organiskt framvuxen, etniskt homogen enhetsnation där en autentisk majoritet dikterar normerna och moralen. Neofascisterna skulle nu kalla sig demokrater, byta de blankpolerade ridstövlarna och uniformen mot fotriktiga promenadskor och kostym, och presentera sig som en folklig tredje väg bortom den politiska elitens höger/vänster-debatt.
Deras tid har kommit igen och det är lätt att ryckas med. Den nya radikalhögern är i dag en av få växande och optimistiska politiska rörelser, med en samhällsvision lika lidelsefullt lockande för anhängarna som sunkig och skrämmande för resten av oss. Frågan är hur den ska bemötas, och där har Sveriges politiska etablissemang intagit en kompromisslös linje.
I Finland talar man pikande om moraliska höga hästar som svenskarna gärna sätter sig på, medan reaktionen på Arkadiabacken närmast varit att assimilera Sannfinländarnas bruna sentiment som en del av folkviljan. Vilket den bevisligen är.
Det var symptomatiskt att det krävdes två finländska intellektuella med Sverigebakgrund, Juhana Vartiainen och Tiina Rosenberg, för att i valanalyserna på finländsk tv fullständigt självklart försvara Stefan Löfvens (S) omedelbara nej till regeringssondering med SD:s Jimmie Åkesson.
Arnstad, som visserligen ofta är överdrivet frikostig med sin fasciststämpel, har ändå en valid poäng då han kräver att de i ovan anförda mening fascistoida tendenserna i politiken alltid måste påtalas och omedelbart avskärmas, och att det liberala rättssamhället aldrig får förfalla till deras debatt.
I dag vill sannfinländare diskutera hur mycket invandringen och finlandssvenskan kostar samhället. I morgon vill man veta priset på någon annan grupp som inte passar in i den sannfinska utopin.
Det finns en naturlig och stark, kanske till och med biologisk drift hos människan att dela upp i folk och folk och fascism i denna mening kramar man inte ihjäl – ju större acceptens den njuter desto vidare sprider den sig. Det är en destruktiv kraft som inte får släppas loss om vi – vilket vi måste – ska klara av att leva tillsammans i den på olikheter rika verklighet som Europa och Norden är.
Det är den höga hästen Sverige rider. För Norden och för Europa.