Assange har bara dåliga alternativ
Det blev ett smärre lämmeltåg till Ecuadors ambassad i London i måndags då Julian Assange bjöd till presskonferens. Wikileaks ledare som i två år suttit i frivillig husarrest för att undvika utlämning till Sverige och USA, ryktades ha drabbats av allvarliga hälsoproblem. Förväntningen var att han nu skulle ge sig till brittisk polis.
Direktsänd video strömmades via Ecuadors utrikesministeriums hemsidor, och på sociala medier rådde en surfade man åter på världshistoriens vågbryn.
Men tji fick vi, allihopa.
Assange pratade på, bedyrade sin oskuld och uppmanade Storbritannien att ta sitt ansvar som rättsstat, innan han meddelade att han "snart" kommer att lämna ambassaden, men "inte av de skäl ni tror".
Vad presskonferensen skulle tjäna till förblev höljt i dunkel. Ett så vagt löfte kunde för större effekt ha kommunicerats via Twitter.
Intrycket blev nu att Assange, som ofta pikats för sina narcissistiska böjelser, bara ville se om han fortfarande kan köra med pressen som han vill, pröva sin mediesexighet och få ens en skärva uppmärksamhet. Kanske var det en trevare för att avläsa den allmänna opinionen kring honom, ett test huruvida det finns stöd, skulle han faktiskt ge sig över till myndigheterna.
Liksom ödeskamraten Edward Snowden befinner sig Assange i handlingsförlamande limbo, skenbart fri i moraliskt ohållbar exil. Men alternativet att låta sig prövas inför amerikansk domstol, bedömer bägge som ännu sämre.
De har, för sin egen del, knappast fel.