Indelning av barn kan undvikas
När barnen kommer till skolan är det inte optimalt att religionstillhörighet delar in dem i separata grupper.
Skolstarten präglas av spänning. Inte bara inför skolarbetet, utan också inför alla nya ansikten. Den ideala skolstarten ger en chans att möta alla andra och hitta vänner.
Det finns ändå faktorer som delar in barnen både före och efter skolstart. Religionen är en sådan, och det är en både känslig och känsloväckande fråga.
I fjol väckte församlingarnas tradition att erbjuda välsignelse för ettorna debatt, eftersom det i vissa skolor sker under skoltid. I allt högre grad har de här tillfällena ändå flyttats till antingen före skolstarten eller kvällstid. Det är bra, för då kan kyrkan fortsätta erbjuda en frivillig, fin tradition utanför skolan, samtidigt som barnen inte synligt tvingas delas in i grupper redan den första skolveckan: de som går till kyrkan, och de som ska sitta någonstans under tiden.
Grupperingen av barnen sker redan då de anmäls till skolan. De som är medlemmar i det trossamfund majoriteten i skolan tillhör deltar i religionsundervisningen, medan övriga kan välja mellan religionsundervisning och livsåskådning.
Eleverna separeras under dessa lektioner, trots att de har en rätt att inte visa sin eventuella religionstillhörighet. Utbildningsstyrelsen har konstaterat att det i praktiken är svårt att dölja. Men det är inte sagt att ettorna förstår den vuxna begreppsvärld och de lagar som ligger som grund för indelningen. För dem kan det vara viktigt att sitta med sina vänner, eller att inte verka utpekad. Dessutom stillas inte deras nyfikenhet kring vad som diskuteras på de andras lektioner: Vad vet de om vännens religion?
I våras gav justitiekanslern ett utlåtande om religionsutövande i skolor. Tyvärr handlade debatten mest om psalmer och detaljer. Det finns större tvistefrågor mellan raderna i utlåtandet, som balanserade kring tolkningar i bland annat grundlagsutskottet.
En är att religionsundervisningen ingår i rätten att utöva sin religion. Men är det en logisk tolkning, då religionsundervisningen inte längre är konfessionell? Och ska det förmodade utövandet faktiskt gälla den korta skoldagen? Snarare finns det ett behov av klubbar och eftermiddagsverksamhet, där trossamfund och församlingar kan spela en viktig roll och ge mervärde.
En annan debatt som uteblev är den lösningsorienterade – som kan eliminera behovet av att dela upp barn enligt tillhörighet eller icke-tillhörighet. En gemensam undervisning där religion och kultur som allmänbildning, förståelse av världen, filosofi och social kunskap är grunden. I dag behöves snarast en bättre förståelse för andras världar, och möjligheter att bekanta sig med dem i former som inte är religionsutövning. Ute på skolgården kommer det redan naturligt.