Permanent undantagstillstånd
Juhana Vartiainens innovativa balansgång mellan de politiska blockens ekonomiska ideologier är inspirerande. Den här gången lutar det högerut.
Med augustis inträde började åter de finländska arbetsplatserna fyllas av mer eller mindre hålögda och lätt vilsna människor som lämnat de sorglösa semesterveckorna bakom sig och nu ställer siktet på höstens projekt och vardagen som produktiv samhällsmedlem.
Men alla har inte lyxen av ett jobb att återvända till. I juni var arbetslösheten 9,2 procent (jämfört med 7,8 i juni 2013) och sysselsättningsgraden (dvs. andelen arbetande i segmentet 15–64 år) 71,7 procent.
Kring kaffeapparaterna på arbetsplatserna skämtas det kanske om hur skönt det hade varit att förlänga ledigheten, kasta sig med ryggen före ur ekorrhjulet i famnen på samhällets inkomstöverföringar. Frihetskänslan i att förfoga över sin egen tid ska inte underskattas. Den omvända avunden gentemot arbetslösa är ett faktum och visar sig i form av kvävande ekonomiska sanktioner, så kallade incentiv, mot långtidsarbetslösa.
Att arbetslöshet inte alltid är ens eget fel utan allt oftare beror på strukturella glapp mellan arbetsutbud och -efterfrågan, vet, om inte politikerna så de flesta professionella ekonomer. Under lättjefullaste juliferien återuppväckte därför överdirektör Juhana Vartiainen vid Statens ekonomiska forskningscentral (Vatt) en debatt om sysselsättningen som mojnat in sedan i fjol, då han tillsammans med gröna politikern Osmo Soininvaara publicerade rapporten Låglönearbete i Finland (Statsrådets kanslis rapportserie 1/2013).
Rapporten är ett idéutkast med konkreta, i vissa fall radikala, förslag till arbetsmarknaden. I sin kolumn i Suomen Kuvalehti (22.7) lyfte Vartiainen fram rekommendation nummer 23 "Överenskommelse om arbetslöshetsmålsättning”.
I korthet innebär författarnas förslag att arbetsmarknadsparterna enas om en toleransgräns för arbetslösheten, till exempel fem procent, som när den överstigs automatiskt befriar arbetsgivarparten från kollektivavtalsbundna löneförhöjningar. I gengäld förbinder sig regeringen, alltid när femprocentsgränsen överskrids, att bedriva en expansiv budgetpolitik för att ”inom några år” tvinga ner siffran, vilket åter aktiverar samtliga normala avtalsklausuler.
Den strukturella arbetslösheten, skriver Vartiainen, bestäms av vid vilken nivå av arbetslöshet som löneförhöjningstrycket inom företagen blir så stort att kostnadsökningen för arbetsgivarna hämmar tillkomsten av nya arbetsplatser. Vartiainen beskriver rekommendation 23 som skräddarsydd för finländska omständigheter, och en unik chans för vänstern och fackförbunden att visa att man menar allvar i sysselsättningsfrågan.
Att näringslivet skulle sluka idén kan Vartiainen säkert räkna med.
Alla åtgärder som syftar till högre sysselsättning utan att klämma åt dem som redan har det svårt är välkomna, och idén om en automatisk utlösare som skulle slå om den politiska kursen är både teoretiskt och ideologiskt intressant. Några frågetecken bör ändå resas.
En sannolik följd är att den stipulerade toleransgränsen blir en ny politisk frontlinje där en statistisk decimalfluktuering skulle innebära betydande samhälleliga konsekvenser. Skulle Statistikcentralen politiceras då blocken slåss om tolkningsföreträde av arbetslöshetssiffror och mätningsmodeller?
För att alls komma till den kampen måste vänstern först acceptera idén om en viss permanent arbetslöshet eller arbetskraftsreserv. Att ge upp den idealistiska strävan efter full sysselsättning och likabehandling på arbetsmarknaden till förmån för ett godtyckligt och förhandlingsbart procenttal vore kanske realekonomiskt rationellt, men skulle ideologiskt klä av fackföreningarna.
Ett tungt skäl att uppfatta rekommendation 23 som mer ideologiskt än pragmatiskt betingat, är den likaså sannolika följden att det skulle bli rationellt för arbetsgivarna att sträva efter att upprätthålla en permanent arbetslöshet ovanför toleransgränsen, för att tillfälligt men tillsvidare försätta kollektivavtalen ur spel. Ett permanent undantagstillstånd där regler existerar men aldrig njuter laga kraft.
Ur det perspektivet visar sig "23:an" även som en vägkarta mot en avreglerad låglönearbetsmarknad som den nyliberala högern av ideologiska – och Vartiainen av pragmatiska skäl – eftersträvar.