SFP och socialliberalerna
Samtidigt som tyngdpunkten i politiken har förskjutits högerut vill inget parti identifiera sig som ett högerparti. Det gäller också SFP.
I takt med att världen och särskilt ekonomin har globaliserats och den nationella politiken har fått ett allt mindre utrymme har också tyngdpunkten förskjutits från vänster mot höger. Det föranleder många att tycka och agera som om skiljelinjen mellan höger och vänster inte längre fanns. Men olika grupper har olika intressen, som definitivt är beroende av samhällsställning, inkomster och ägande.
På den borgerliga sidan skyggar man i alla fall för epitetet högerparti. Det är intressant att jämföra med partierna på vänstersidan, särskilt Socialdemokraterna, som gärna kallar sig vänsterparti och med fördel tar till vänsterparoller särskilt just före val.
Alla partier är ute efter de rörliga väljarna, en grupp som blir allt större. Det har lett till att de flesta partier i den politiska diskursen och sina egna definitioner har åkt in mot den politiska mitten. Svenska folkpartiet definierar sig som ett borgerligt liberalt parti, och har funnits i den politiska mitten länge och väl.
Carl Haglund har lett SFP i drygt två år och han har på många sätt gjort det bra. Partiet rör sig mycket ute på fältet, bland sina egna anhängare men också bland folk i allmänhet. Det uppskattas och det ger utdelning. Det visade EU-valet, det mest framgångsrika valet för SFP sedan 1950-talet, men också det senaste kommunalvalet.
Haglund har som SFP-ordförande dessutom lyckats skapa sig en ovanligt synlig plats i den finska offentligheten. Det är positivt och skulle göra det möjligt för SFP att återta positionen som ett allmänpolitiskt parti, som man hade till exempel då Pär Stenbäck, Christoffer Taxell och Ole Norrback var partiledare. De senaste åren, kanske hela 2000-talet, har profilen varit smalare och partiet har mest framstått som en intressebevakare för svenskan i Finland. Det är en viktig uppgift men en allmänpolitisk profil ger även intressebevakningen en större tyngd.
Haglunds senaste utspel med hård kritik av vårdreformen gav mycket synlighet. Det positionerade också Haglund och därmed SFP till höger om Samlingspartiet eftersom udden i kritiken riktade sig mot att överenskommelsen inte öppnar för de privata vårdföretagen i större utsträckning än nu. Det kanske inte var Haglunds avsikt att Kauppalehti skulle ta fasta på just detta men i politiken räknas inte avsikterna utan hur det ser ut. Det vet också Haglund, som är skicklig på att hantera offentligheten.
Enligt Haglund resonerar SFP sällan i termer av positionering på det politiska fältet, men han säger ändå att SFP inte vill finnas längst ute på högerkanten.
Där SFP förr hade en mycket stark socialliberal fåra är det nu för tiden allt svårare att få syn på de elementen i partiets politik. Det beror delvis på att tyngdpunkten i politiken har flyttats till och domineras av ekonomi och marknad. Det handlar inte längre om att bygga ut välfärden utan om att definiera om vad ett välfärdssamhälle egentligen ska erbjuda. I klartext betyder det att banta ned och skära i service och nätverk. Just i den situationen är det särskilt viktigt med ett socialt samvete.
SFP samlar som känt ungefär 70 procent av de finlandssvenska rösterna och det raljeras ofta om hur brett mellan väggarna det är i SFP. Men för att kunna aspirera på att vara ett allfinlandssvenskt parti måste utrymmet vara rätt stort. Därför kan det bli ett problem för SFP att partiet ständigt kopplas ihop med Samlingspartiet. En annan utmaning är att det politiska fältet varierar mellan de olika SFP-regionerna. En position som passar bra i Esbo kanske inte alls sitter i Esse.
Bland de ledande SFP:arna finns också de som oroar sig för det här och önskade sig klarare socialliberala riktlinjer.
Riksdagsvalet är intressant också ur den här synvinkeln. Ulla-Maj Wideroos från Österbotten ställer inte längre upp. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig, också ur en socialliberal synvinkel. Astrid Thors från Helsingfors har redan lämnat riksdagen och Christina Gestrin från Esbo funderar allvarligt på om hon alls ska ställa upp.
SFP är i behov av nya, synliga socialliberala krafter som är redo att utmana den nuvarande positioneringen.