Det handlar om politisk vilja
När Finlandsarenan knyter ihop diskussionen om Ukraina och om Finlands försvar är det en fortsättning på den debatt som pågått sedan i våras.
Vi har inte kommit särskilt långt på vägen när det gäller att frigöra oss från de låsta positionerna om ett kategoriskt ja eller nej till ett finländskt Natomedlemskap. Ett nytt försök att komma in på substansen kanske görs i dag på den årliga Finlandsarenan när först Ukraina, sedan försvaret tas upp i på varandra följande diskussioner.
Situationen i östra Ukraina där regeringsstyrkorna vill återta alla de områden som separatisterna ockuperat är en humanitär katastrof. Såren är djupa och det kommer att dröja flera år innan de är läkta.
Men fokus ligger än så länge på den militära styrkan och vem som har kontroll över vad.
Om kriget i Georgien 2008 och Rysslands agerande väckte omvärlden till insikt om att geopolitiken var tillbaka – eller kanske aldrig ens hade försvunnit – så blev krisen i Ukraina startskottet till en debatt om ett finskt Natomedlemskap som i många avseenden är irrationell
Irrationell, bland annat därför att Finland inte kan jämföras med Ukraina. Men också för att en anslutning till en militär allians inte ska göras utifrån känslomässiga antipatier eller sympatier som i bägge fallen skvallrar om rädsla.
Däremot vore det viktigt att statsledningen skulle ta initiativet till att uppdatera den utredning om vad ett finländskt Natomedlemskap betyder för Finland – inte bara artikel fem om det kollektiva försvaret, utan också om till exempel försörjningsgarantier i kristider och politisk hemvist. Att debattera ja eller nej är värdelöst om innehållet inte är kartlagt.
Det finns en annan parallell mellan Georgien och Ukraina å ena sidan och Finland å den andra, också den på ett farligt sätt förknippad med känslor.
Den har att göra med relationerna till våra grannländer. Putinisterna för en politik som är svår att omfatta och hänvisningar till Tsarrysslands intressesfär som Rysslands president Vladimir Putin har gjort väcker åtminstone någon form av oro i ett självständigt land som i hundra år var ett storfurstendöme i det ryska riket.
Men det verkar uppenbart att Finland har ett attitydproblem när det gäller de baltiska länderna, också Estland. I efterhand har det kommit fram att de baltiska statsledarnas uppslutning för Georgien 2008 betraktades med viss överlägsen ironi av den högsta finländska statsledningen. Många minns också Finlands tvekan när Estland och de andra baltiska länderna bestämde sig för att bryta sig ut ur det forna sovjetiska blocket och återta sin självständighet.
Estlands oro för att Ryssland ska försöka flytta gränser också i Baltikum betecknas också ibland som överdriven. Bedömningen kan vara rätt eller fel, men poängen är att respekten för ett grannland betyder att man åtminstone lyssnar och tar oron på allvar.
Lösningen för Finlands del är trovärdiga och fungerande politiska nätverk och ett försvar som är trovärdigt också efter 2015. Det är naivt att tro att det inte behövs militära lösningar som avskräcker eventuella utmanare från angrepp.
Men lika naivt är att tro att detta ersätter en satsning på goda grannrelationer, med Sverige och Baltikum, såväl som med Ryssland. Det är inte en omöjlig ekvation men den kräver politisk målmedvetenhet, inte känslostyrda rädslor.