Annat ljud i skällan
Både Alexander Stubb och Antti Rinne låter annorlunda nu än under sina ordförandekampanjer. Förändringen i retoriken är påfallande.
Inför SDP:s partikongress i maj förde Antti Rinne en lång och grundlig kampanj för att bli vald till ordförande. På många punkter kritiserade han Jutta Urpilainen för att inte föra en politik som är tillräckligt vänster. Det handlade om stimulans och sysselsättning, om att minska skuldsättningen i en långsammare takt än regeringen hade förbundit sig vid och att gå emot åtstramningspolitiken både hemma och i Europa. Sänkningen av barnbidraget och pensionernas index fick också kritik. Rinne krävde direkta efterskänkningar av en del av Greklands skulder. Han kritiserade också Urpilainen för att ha haft för lite tid för partiet och det socialdemokratiska fältet.
Allt i Antti Rinnes retorik syftade till att visa att han enligt den konventionella politiska skalan vill föra SDP vänsterut, tillbaka till rötterna. Det gäller inte minst sättet att stimulera ekonomin och skapa jobb.
Alexander Stubb överraskade å sin sida många under Samlingspartiets ordförandekampanj med sina väldigt klara högerlinjedragningar. Före ordförandevalet hade Stubb profilerat sig som en utpräglat liberal och tolerant samlingspartist. Under valkampanjen tog han avstånd från att skatter skulle kunna förbättra världen, från skatteavdrag på fackavgifter och från tanken på en folkomröstning om ett finländskt Natomedlemskap. Stubb gjorde allt för att köra om medtävlarna Jan Vapaavuori och Paula Risikko till höger för att övertyga de samlingspartister som tycker att Jyrki Katainen hade kompromissat bort högerpolitiken.
Både Antti Rinne och Alexander Stubb lyckades som känt och valdes till ordförande för respektive parti. Efter att grundligt ha övervägt frågan tvingades Rinne att inse att han måste överta finansministerposten medan Stubb hela tiden var mycket medveten om att han också blir statsminister om han blir partiordförande.
I regeringsförhandlingarna fick Rinne lite mer stimulanspengar och Stubb lite inkomstskattesänkningar i ett paket som dessutom framställdes som betydligt större än det är på årsbasis. Men det är ändå helt andra politiker vi – och respektive partifält – möter nu än vi gjorde före mitten av juni. Alexander Stubb är pragmatikern för vilken resultat är viktigare än det ideologiskt riktiga. Antti Rinne låter nästan som vilken finansminister som helst.
Inför alla val ska kandidaterna föra fram sina värderingar och det de vill jobba för. I finländsk politik med våra breda regeringskoalitioner, där det före riksdagsval är oklart vilka partier som helst vill samarbeta och vilka som absolut inte kan tänka sig att göra det, är vi ganska luttrade och vana vid att den praktiska politiken skiljer sig från det partierna och politikerna talat om före valet. Vi är alldeles för luttrade, men det är en annan historia.
Situationen för Antti Rinne och Alexander Stubb och deras ordförandekampanjer var ändå helt annorlunda än inför till exempel ett riksdagsval. De visste vilken regeringsbas de ska jobba med. För finansminister Rinne och statsminister Stubb talar på ett alldeles annat sätt än ordförandekandidaterna Rinne och Stubb. Valretoriken framstår som svekfull. Det underminerar förtroendet för politiken.