Ledarkrönika: Svettig av skräck
För oss journalister, liksom säkert många andra, innebär den professionella rollen också ett skydd. Det gäller inte minst när man ska bevaka förfärliga händelser. Uppdraget är att rapportera vad som hänt och det går för allt annat.
Det går så djupt att man som journalist bearbetar hemska händelser uttryckligen genom sitt journalistiska arbete. Det var en insikt jag fick i samband med Estoniaolyckan. Då arbetade jag som lärare i journalistik och rapporterade alltså inte själv. Det blev ett dilemma för mig. Jag löste det genom att lägga om programmet för den undervisning jag skulle ha just den dagen. Det gällde en kurs i nyhetsjournalistik för första årets journaliststuderande. Vi gick genom hur rapporteringen och därmed bilden av vad som hänt utvecklades under morgonen och förmiddagen.
Det betyder inte att katastrofuppdrag är lätta för journalister. De som har intervjuat överlevande efter Estonia eller sett olycksplatsen i Konninkangas glömmer det aldrig. För att inte tala om uppsåtligt våld.
För en dryg vecka sedan meddelade häradsåklagaren att hon väcker åtal för tjänstebrott mot elva personer i fallet med mordet på den åttaåriga Vilja Eerika i maj 2012. Det påminde mig om att just det här var en händelse där de professionella murarna krackelerade, åtminstone för min del.
Det är ett fruktansvärt fall och att det handlar om ett utsatt och försvarslöst barn är förstås nyckeln till att det inte riktigt går att gömma sig bakom sin professionella roll. Vi har alla varit barn, och de flesta av oss har upplevt någon form av utsatthet och hjälplöshet. Och hos alla som själva har barn finns dessutom föräldraperspektivet med i bilden. Kärleken och det stora behovet att skydda barnet i kombination med insikten om att föräldrarollen ibland blir övermäktig.
Ett drygt år efter mordet överlämnades en rapport om händelseförloppet till justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) och omsorgsminister Susanna Huovinen (SDP). Arbetsgruppen hade gått genom all dokumentation om Vilja Eerikas liv för att se var det gick fel.
Jag minns känslan när jag kom till presskonferensen. Jag var svettig av skräck inför det jag skulle kunna läsa i rapporten. Jag var inte den enda. Ministrarna darrade på rösten och vi vanligtvis så frågvisa journalister var rätt tysta när rapporten hade presenterats, överräckts och kommenterats av ministrarna. Ibland måste människan bakom den professionella rollen ta över.