Gud och politik svåra att förena
Snålblåsten kring KD:s ordförande Päivi Räsänen tilltar. Partikulturen avspeglas i hur ett parti handskas med sitt ledarskap.
Inför öppen ridå, i Yles A-studio på måndagskväll, fick sig Päivi Räsänen en verklig bredsida av KD:s tredje vice ordförande Laura Peuhkuri. Hon anklagade Räsänen för att ljuga, inte med de orden men i sak, då Räsänen sagt att försöken att få till stånd en extra kongress och ett ordförandebyte kom som en överraskning för henne. Inte enbart Peuhkuris ord utan också hennes kroppsspråk och mimik avslöjade ett stort missnöje med och distans till Päivi Räsänen. Det visade sig också att det funnits ett försök att byta ut Räsänen som minister. Det gick i stöpet på grund av brist på villiga ministerkandidater. Just nu verkar Räsänens sits allt annat än lätt, men hon signalerar ändå att hon inte ger upp utan kamp.
Trots att Kristdemokraterna på många sätt skiljer sig från andra partier genom att man grundar sig på och i sin politik vädjar till kristendomen finns det i kampen om ledarskapet i KD också allmängiltiga drag.
Om och när Räsänen utmanas påminner situationen om SDP:s. Jutta Urpilainen fick höra att hon borde ge upp på förhand, såsom brukligt har varit i SDP. Men genom att ta fajten bröt Urpilainen mot SDP:s kultur att en sittande ordförande måste väntas ut. Om brytningen skapar rum för en ny partikultur gjorde Urpilainen sitt parti en stor tjänst och vädrade ut unken luft vilket åtminstone på sikt skapar en större transparens och öppenhet.
Särskilt i ett litet parti blir partiledningen ofta väldigt smal. Om det är fråga om ett regeringsparti är det naturligt och nödvändigt att partiordföranden också är minister, vilket ytterligare förstärker maktkoncentrationen.
Det faktum att KD dessutom är ett parti med religiösa förtecken gör inte sitsen lättare. Såsom KD handskas med sin värdegrund har det tydligen försvårat möjligheterna att föra en kritisk diskussion. Det hör till att vara lojal mot auktoriteter och kritik kan vändas till kritik av den kristna värdegrunden och Guds ord. Det har uppenbarligen skapat ett så stort tryck att explosionsrisken är påfallande – och eventuellt leder till en så smärtsam process att KD har svårt att klara sig ur den utan stora skador.
Det är inga små krav som i dag ställs på partiordföranden. Hen ska vara en samlande gestalt, ha sakkunskap, visionsförmåga och medialt kunnande både i traditionella och sociala medier.
En partikultur som möjliggör en bredare ledning men också att ordföranden utmanas är därför att föredra. Det tränar upp presumtiva ordförandekandidater och kan kanske även hjälpa den sittande ordföranden att hållas kvar på jorden, och inte isolera sig i sitt elfenbenstorn.
När Päivi Räsänen blev ordförande för KD för snart tio år sedan innebar det en mindre allmänpolitisk profilering än under Bjarne Kallis tid. Det verkar partifolket nu ha fått nog av.