Ledarkrönika • Brott utförs av brottslingar
Det var många som lyfte på ögonbrynen när Helsingin Sanomat förra veckan summerade Rättpolitiska forskningsinstitutets rapport Invandrare som brottsoffer och gärningsmän med rubriken "De flesta invandrare är laglydiga".
De som i grunden betraktar invandringen som ett problem ansåg att HS begick en politiskt korrekt skenmanöver, eftersom rapporten de facto konkluderade att invandrare (relativt sett) i högre grad är representerade i brottstatistiken.
För dem som i grunden är positiva till migration framstod rubriken som en nästan onödig självklarhet.
Det är förståeligt och berömvärt att tidningen inte ville ge xenofoberna en snaskig rubrik att dela på Facebook. Frågan är laddad och HS en auktoritet i debatten – "Invandrare begår oftare brott än finländare" hade blivit en destruktiv slogan i en debatt som är långt mer komplicerad än förespråkare för slutgiltiga lösningar vill erkänna.
Men det ska också erkännas att flera av resultaten i rapporten var rätt nedslående – vissa invandrargrupper uppvisar betydligt högre brotts- och offertal än genomsnittet av befolkningen.
Å andra sidan finns det också invandrargrupper ligger under genomsnittet. Och här någonstans börjar hela begreppet invandrare krackelera som analytisk kategori.
'Invandrare' definieras i rapporten som första generationens invandrare(baserat på födelseland) och andra generationens invandrare (på basis av modersmål). Redan mellan dessa två grupper är skillnaden så stor, att det att man sammanför dem under ett och samma epitet känns falskt och tendentiöst.
En person född i Finland har aldrig invandrat. Vill man argumentera att kulturell bakgrund, hudfärg eller religion i hemmet är relevanta för kriminalitet kan samhällets fördomar och strukturella rasism inte lämnas utanför ekvationen.
Överhuvudtaget känns det osmakligt med alla dessa undersökningar om hur mycket olika etniciteter kostar samhället, vare sig det gäller finlandssvensk service eller språkundervisning för syriska flyktingar.
Majoritetsdiktaturen säger att alla ska stå på samma linje, att minoriteter inte får privilegieras, men det är självbedrägeri att påstå att möjligheterna vore lika. Vissa människor och grupper behöver helt enkelt större offentlig omsorg för att startfältet ska vara rättvist.
Om problemet är brott, kunde man peka finger på folkgruppen "män” som står för cirka åttio procent av alla brott.
Eller varför inte "brottslingar" – de står för nästan hundra procent.