Nyliberalismens blinda fläck

Det har varit svårt för många att förstå hur finanskoncernen Nordea motiverar uppsägningen av mer än hundra anställda samtidigt som man i fjol uppvisade en rörelsevinst på över fyra miljarder euro.

I den här åtminstone på ytan paradoxala situationen kolliderar två ideologiskt skilda synsätt på företagsansvar och affärslogik.
Bägge sidor resonerar rätt, utifrån de egna premisserna.

I takt med att nätbankerna blivit allt vanligare har behovet av kundbetjäning på bankernas kontor minskat avsevärt. En nedgång i efterfrågan på bostadslån spelar också in, enligt Nordeas ledning.

Personalen som varit med om att skapa vinsterna till företaget känner sig förståeligt utnyttjade då de inte själva får ta del av resultatet för arbetet. I stället får de bevittna hur chefsgarnityret och ägarna kammar hem frukten av deras ansträngningar. Det är den klassiska – vissa skulle säga nyliberala – kapitalismens rationalitet. Intuitivt tilltalande och förtrollande i all sin simpelhet kan den lätt misstas för en naturlag.

Något de som råkar sitta i vinnarsätet gärna också ser den som.

Det är inte alltid lätt att leda och vara den som måste fatta beslut. Att förvalta ett företag kan väga oerhört tungt. Det finns ofta en historia och tradition att respektera, kundförhållanden att vårda och förväntningar att infria, en styrelse att tillfredsställa och personal att ansvara för.

Väldigt få människor är sist och slutligen tillräckligt välutrustade med de färdigheter och den personlighet som krävs för att utan misstag navigera en företagsorganism genom oförutsägbara ekonomiska konjunkturer, så att samtliga parter i ekvationen är tillfreds.

I korselden av krav och förväntningar erbjuder den moderna, nyliberala företagsekonomins etos "ett företags enda uppgift är att generera maximal vinst till sina ägare" en enkel och klar livlina för den ängslige vd:n att hålla fast vid.

Ett företag måste självfallet redovisa vinst för att vara existensdugligt, men i en enögd strävan att maximera profiten ligger en tankefälla inbyggd – vinsten kan i sig aldrig bli tillräcklig. I nyliberalismens tunna handbok finns inga instruktioner för när och hur vinstgenererandet ska balanseras mot de övriga variablerna i ekvationen.

Där står inget om egenvärdet av ett företags solidaritet gentemot arbetskraften man knutit till sig, eller samhället och miljön inom vilken man verkar.

En sund ekonomi – vare sig det gäller företag, stat eller individ – är visserligen ett nödvändigt, men inte ett tillräckligt villkor, för positiv utveckling. Att inte kunna eller vilja se skillnaden är den nyliberala ekonomins blinda fläck.

Ekonomi är inte en naturvetenskap, utan humaniora.

Och mänskligt är blott att fela.