Ledarkrönika • Det förvirrande, fruktade f-ordet
Såhär i efterhand vågar man kanske erkänna att jag hörde till de många som verkligen överraskades av svenska uppstickarpartiet Feministiskt initiativs plötsliga framgång i EU-valet, där man fick Soraya Post invald i parlamentet.
Med facit på hand känns det däremot nästan självklart – alla tecken fanns där. Under Valborg och första maj i Stockholm var FI det enda partiet folk omkring mig verkade prata om att marschera med, och när jag minns mitt twitterflöde är FI jämte SD, naturligtvis, de enda två partierna som konstant återkommit, och alltid i en kontext av oerhörd motsättning.
Svenskarna har mycket tack vare den outtröttliga Gudrun Schyman och kretsen kring henne, i åratal fått bankat i sig vad begreppet feminism innebär. I Finland känns det som om vägen fortfarande är lång tills det laddade f-ordet kommer att att vara stapelvara i den politiska debatten. Missuppfattningarna och sinnebilderna som själva ordet väcker hos (i synnerhet) oss finländska män, ligger på en sorgligt låg intellektuell nivå.
Det bevisades senast av kommentarerna som flödade under Iltalehti-artikeln om den finländska feministgruppen Femacts nya tilltag, där en skara kända män – bland andra Paleface, Stigi, Henkka Hyppönen, Arman Alizad och Tommy Lindgren – ställer frågan varför inte också en man skulle kunna vara feminist.
”En för bägge könen avsedd jämställdhetsrörelse, som fått sitt namn av det kvinnliga könet. Lite som om israeler och palestinier grundade en gemensam fredsrörelse vid namn Allahu Akbar.”
”Feminism är sannolikt den mest onödiga rörelsen i Finland i dag.”
Så löd de två topprankade kommentarerna, skrivna av unga vuxna (män) under eget namn.
Lika lite som svarta har monopol på att uppfatta rasism som kränkande, lika lite är feminismen en angelägenhet för bara kvinnor. Uppfattningen om modern feminism som en kvinnosakskamp är som att reducera 2000-talets socialdemokrati till en arbetarrörelse för åtta timmars arbetsdag.
Den feminism som FI står för bygger på "intersektionell analys" där frågor om klass och etnisk segregering ligger jämte könet, är sannolikt en av de mest akuta och användbara politiska verktyg vi i dag har till förfogande. Särskilt så länge alla etablerade finländska partier inte tar otvetydigt avstånd från all slags uppdelning i vi och dem bland medborgare. "Ut med rasisterna, in med feministerna", blev en vinnande slogan i Sverige. Kanske kommer vi att få höra den även på finska i framtiden?
Frågan är närmast vem i vårt tjurskalliga land som likt Schyman ska banka in "ny" mening i f-ordet?