Metropol betyder stort och smått
En svag metropolförvaltning är inte tillräckligt för att skapa det helhetsperspektiv som behövs.
När de tre metropolutredarna Mikko Pukkinen, Cay Sevón och Matti Vatilo kom med sitt preliminära förslag om en metropolstad rörde de om ordentligt i regionen. Alla aktörer är överens om behovet av att ha ett helhetsperspektiv på regionens utveckling men så fort det börjar handla om att konkret omfördela makten blir det svårt.
Regeringen har förbundit sig vid en metropolförvaltning med ett folkvalt fullmäktige men när vårdreformen tog en helt ny riktning som innebär att kommunerna inte längre ska ha ansvar för vården förändrades situationen. Både Samlingspartiet och SFP förhåller sig nu klart avvaktande till metropolförvaltningen.
Dessutom utreder fyra kommuner i väst, åtta kommuner i mellersta Nyland och sju kommuner i östra Nyland sammanslagningar på frivillig bas.
Metropolutredarna Pukkinen, Sevón och Vatilo är tillsatta av Finansministeriet, som också har en tjänstemannautredning på gång om metropolförvaltningen.
Det finns anledning att påminna om varför det finns ett behov att skapa en helhetssyn i metropolområdet.
I praktiken är huvudstadsregionen redan till stora delar ett enda område, som fungerar oberoende av kommungränser när det gäller till exempel var folk bor och arbetar. Kommungränserna förhindrar ändå ett synsätt som utgår från hela regionens bästa. I stället är ledstjärnan det man kallar de olika kommunernas fördelar men det handlar likväl om kommunpolitikernas och tjänstemännens behov att hålla fast vid den egna makten och positionen.
Vad är en kommun? Det rätta svaret är naturligtvis de människor som bor i kommunen och de företag som finns där. Det är deras väl och ve de kommunala beslutsfattarna och den kommunala förvaltningen ska se till.
Alla kommuner har svårt att få ekonomin att gå ihop – pengarna räcker inte till alla de tjänster som borde produceras. Problemen i huvudstadsregionen är ännu större, och delvis specifika, eftersom här bor så mycket människor. Det gäller andelen äldre, invandrare, olika språk, såväl de nationella som andra språk. Samtidigt är området hela Finlands ekonomiska motor och ska konkurrera med andra, betydligt större metropoler i norra Europa.
Vi har problem med bostäder, där kostnaderna är skyhöga för både hyres- och ägarbostäder jämfört med resten av landet. Det gör det svårt för såväl små- som medelinkomsttagare att klara sig här. Därför har särskilt servicesektorn svårt att hitta arbetskraft. Även trafiken och markanvändningen kräver en helhetssyn.
Den sociala hållbarheten är också hotad om åtgärder inte vidtas. Redan nu har segregationen ökat och enligt metropolutredarna är det klart att en tudelning håller på att ske. En region som är socialt ohållbar skapar nya mänskliga och ekonomiska problem.
Det är förståeligt att en jättestad bestående av Helsingfors, Esbo, Grankulla, Vanda och södra Tusby verkar alldeles för gigantisk och byråkratisk. Men då metropolutredarnas förslag har diskuterats har man enbart fäst uppmärksamhet vid den stora enheten. Samtidigt föreslås nämligen också att den nya stadens delcentra ska få makten över närservice och andra beslut som det är klokt att fatta närmare invånarna. Utredarna räknar med tretton delcentra, till exempel Esbo centrum–Grankulla, Alberga, Malm, Dickursby, Nordsjö, Söderkulla och Nickby.
Makten skulle alltså både centraliseras och decentraliseras. Om jättestaden ska bli av är en decentralisering och en ny form av närdemokrati absolut nödvändiga. Helsingfors, Esbo och Vanda är redan nu i skriande behov av att beslut fattas närmare invånarna.
Problemet med decentraliseringen och att föra beslutsfattandet närmare invånarna är att det enligt den nya kommunallagen visserligen är möjligt men inte tvunget. De som nu sitter på makten och hoppas göra det också i fortsättningen ska alltså vara redo att decentralisera en del av besluten. Tyvärr har den viljan hittills lyst med sin frånvaro.
Alla är alltså eniga om behovet av att betrakta metropolen som en region. För att driva igenom en stark metropolförvaltning eller kommunsammanslagningar krävs en stark politisk vilja. Hur det går beror i hög grad på vem som blir Samlingspartiets nya ordförande och vem som efterträder kommunminister Henna Virkkunen.