Partiets soldat i skruvstädet
"Gänget" ville se Antti Rinne på finansministerposten. Det ökar ytterligare pressen på regeringsförhandlingarna i juni.
Ibland säger kroppsspråk och tonfall mer än ord. Antti Rinnes apparition och hans sätt att uttryckta sig då han meddelade om partifullmäktiges beslut tyder på att Rinne personligen inte var riktigt nöjd med beslutet. Eller så vilar ansvaret så tungt på hans axlar att det lägger sordin på hela karlen.
Rinne sa att han är partiets soldat och att han accepterar fullmäktiges beslut, som var enhälligt. Diskussionens förlopp under det slutna mötet berättade han ingenting om på den ytterst korta pressinformationen på onsdag. Därför är det oklart om det var de mer tongivande i gänget, alltså SDP:s partistyrelse, riksdagsgrupp och partifullmäktige, som valde finansministerlösningen. Iltalehti hade ringt SDP:s kretsordförande inför de avgörande mötena på onsdag och resultatet var att majoriteten av det gänget inte ville se Rinne som finansminister. I stället ville man att partiordföranden skulle ha tid att ägna sig åt partiet och det socialdemokratiska fältet.
Lösningen att Antti Rinne blir finansminister följer den politiska konventionen i Finland: partiordföranden ska inneha partiets tyngsta ministerportfölj. De övriga fyra regeringspartierna har gjort klart att de önskar att Rinne följer praxis. Också många socialdemokrater har sagt samma sak. Det är en rätlinjig lösning som inte ger utrymme för SDP att köra på två spår samtidigt, vilket en annan ministerportfölj för Rinne kunde ha bäddat för. Det är inte heller sagt att presumtiva väljare hade duperats av ett parti med två olika linjer.
Nu är det klart att uttryckligen Rinne leder SDP:s ministergrupp, att han har makten och ansvaret. Om Antti Rinne inte hade blivit finansminister kunde det ha tolkats som ett svaghetstecken.
Det som gör beslutet intressant är att Antti Rinne under ordförandekampanjen kritiserade Jutta Urpilainen för att hon var för uppslukad av finansministerposten, hade för lite tid för partiet och för lite utrymme att föra fram den socialdemokratiska linjen. I går ville han inte kommentera Urpilainens lösningar. Rinne sa att han fått klart för sig att det är möjligt att sköta båda uppgifterna.
Nu är Antti Rinne inne i samma skruvstäd som Jutta Urpilainen har varit under sina tre år som finansminister. Det ska bli intressant att se om och när hans politiska retorik mjukas upp ytterligare. Skillnaden mellan ordförandekandidaten och partiordföranden Rinnes retorik blev nämligen genast uppenbar. Så fort partikongressen var över satt Antti Rinne i tv-sofforna och formulerade sig betydligt mer försonligt än när han skulle övertyga det socialdemokratiska fotfolket om att han för partiet vänsterut.
Ett konkret exempel är försäljningen av statsägda alkoholbolaget Altia. Ännu i förrgår talade partiordförande Rinne på riksdagshusets trappor till de Altiaanställda som demonstrerade mot beslutet att sälja ut bolaget. Han lovade att SDP motsätter sig försäljningen om det inte finns garantier för att jobben hålls kvar i Finland. Samtidigt försvarade finansminister Jutta Urpilainen försäljningsbeslutet inne i riksdagen. När Rinne är finansminister är han med om att fatta besluten och kan knappast ha en agenda i riksdagens plenisal och en annan ute på trapporna. Garantier för att jobben hålls kvar i Finland är också svåra att ge. På sin höjd kan de nya ägarna förbindas att hålla kvar produktionen i Finland en viss tid. När Altia sålde ut Finlandiavodkan ingick en ensamrätt för tillverkningen fram till 2017.
Både SDP:s urusla resultat i EU-valet och att Rinne blir finansminister sätter ännu mera press på regeringsförhandlingarna kring midsommar. Just på grund av att valet gick så dåligt är det ännu viktigare för Rinne och SDP att kunna visa att man får resultat i förhandlingarna.
Därför är det kanske missvisande att använda förleden "mini" om förhandlingarna. Å andra sidan tycks det bland de andra regeringspartierna finnas en viss beredskap att på något sätt komma Rinne till mötes och satsa lite mer på stimulans och sysselsättning. Den enda som signalerar klar tveksamhet är Jan Vapaavuori, som vill bli ny ordförande för Samlingspartiet. Regeringspartierna förenas trots allt av viljan att hålla ihop regeringen fram till riksdagsvalet.