Tänk på eleverna – och lärarna
Att spara på skolan brukar bli dyrt på lång sikt. Om läraryrket görs mindre attraktivt drabbar det framför allt kommande generationer.
Om det är någonting vi lärde oss efter lågkonjunkturen i början av nittiotalet är det att den berömda osthyveln lämnar efter sig hål som har effekter långt senare. Nedskärningar i antalet skolpsykologer har ofta använts som ett exempel på en felprioritering i åtstramningspolitiken – bland annat brukar man lyfta fram ungdomsvåld och depression som någonting som bör förebyggas i ett tidigt skede.
I april fick Helsingforsskolorna information om att staden står inför kärva tider. Det finns inga extra resurser just nu och lärare och rektorer förväntas vara kreativa när det gäller användningen av utrymmen och timresurser.
Det betyder sannolikt mera stress för skolpersonal. På lång sikt är det här en bekymrande utveckling som drabbar de allra minsta i samhället. Det är inte bara så att eleverna förtjänar att inte bortprioriteras, det samma gäller lärarna. Om läraryrket förknippas med en omöjlig arbetsbild och knappa resurser kommer begåvningsreserven att söka sig till andra yrken. Det vore förödande för Pisa-landet Finland.
Man kan ha många åsikter om Pisa som mätinstrument, men Finlands framgång har ofta förklarats med att flera gynnsamma faktorer samverkar. Det är inte bara undervisningen som leder till gott resultat, utan även det faktum att skolorna i Finland är hyfsat bra på social utjämning. Eftersom elever i regel går i sina närskolor finns det en tilltro till att alla skolor är ungefär lika bra. Skillnaderna märks först när man börjar titta närmare – till exempel när HBL (22.5.) skriver om vilka gymnasier i Helsingforsregionen som är populärast. Ur den sociala utjämningens perspektiv borde skillnaderna i princip vara minimala, för idén är ju att alla elever ska få lika god undervisning. Det här gäller inte minst på första stadiet, där valfriheten är mindre.
Inför höstens skolstart finns det många orosmoln – skolor som riskerar att stängas eller slås ihop, renoveringar som uppskjuts, mindre resurser till skolhälsovårdare, stora klasser och indragna eftisplatser.
I den politiska talkoandans tecken är många säkert beredda att göra små uppoffringar, men risken är att besparingarna blir bestående. Undervisningssektorns fackorganisation i Finland varnade redan för två år sedan att besparingarna inom skolväsendet börjar närma sig samma nivå som i början av nittiotalet.
I Sverige har man under de senaste tio åren kunnat se hur en förvirrad utbildningspolitik – med bland annat minskat antal lärarjobb – lett till ett katastrofalt ras i elevernas resultat. Det har i sin tur fört med sig att duktiga unga vuxna inte längre vill bli lärare.
I Finland har vi länge kunnat skryta med att läraryrket har hög status. Låt det förbli så.