Mindre är inte mer inom journalistiken
För Svenskfinland är den journalistiska mångfalden en central identitetsfråga.
De senaste åren har de dystra medienyheterna duggat tätt. I Sverige köpte Sydsvenskan nyligen upp Helsingborgs Dagblad, vilket bland annat betyder att det lokala medielandskapet i Skåne bantas, och rent konkret att två av Sveriges mest färgstarka och självständiga tidningsredaktioner riskerar att slås ihop.
Situationen på regional nivå i Sverige kan jämföras med den i Svenskfinland. Nyligen lade svenska TV4 ner sina lokalsändningar. Samtidigt har rikstäckande Svenska Dagbladet problem, och inom branschen har man förutspått att SvD kanske blir den första tidningen i Sverige att gå mot enbart helgläsning i pappersformat.
Mönstren är bekanta. Gårdagens besked om planerade uppsägningar inom KSF Media var på sätt och vis väntade – om än mycket dystra. Siffrorna har länge pekat neråt och tidigare samarbetsförhandlingar har inte lyckats vända utvecklingen.
Oavsett hur det går under kommande förhandlingar är det sannolikt att det finlandssvenska tidningslandskapet krymper. Därmed också det offentliga samtalet som är en av de viktigaste grundbultarna i den finlandssvenska identiteten och kulturen, men också en konkret del av det svenska i Finland.
En minskad synlighet för finlandssvenska frågor innebär att debatten måste söka nya vägar. Det gäller bland annat på kulturområdet, där en växelverkan mellan utövarna och kulturjournalistiken varit kritisk för tanken om kultur på svenska. Risken är nu att vi går mot samma utveckling som på finskt och svenskt håll, där lokaltidningar samsas om material, med en minskad mångfald som följd.
Färre journalister innebär också större utrymme för nya aktörer – gallupföretag, tankesmedjor och pr-folk, vilket bland annat Daniel Sandström påpekat i Svenska Dagbladet.
I analysen av högerpopulismens frammarsch lyfter man ofta upp den traditionella socialdemokratins problem att synliggöra de grupper som förlorat när makten centrerats mot storstäderna: fabriksarbetarna, småföretagarna – eller för att citera Jonas Thente i Dagens Nyheter: "männen och kvinnorna med små påhugg, diversearbetarna, trisslottdrömmarna, långtids- och förtidspensionärerna".
Lokaljournalistiken har haft en avgörande roll när det gäller att representera den demografiska bredden i Finland. När de journalistiska musklerna krymper drabbas den bevakningen och folk känner sig inte längre hörda. Det missnöjet är det lätt att kapitalisera på, politiskt och kommersiellt. Journalistiken har en demokratisk funktion alltså inte bara genom sin oberoende granskning, utan också genom att dagligen påminna människor om vikten av demokrati.
De problem som tidningarna har är dessvärre inte lokala utan ser likadana ut i stort sett globalt. Annonspengarna går till jättar som Google och Facebook, medan distributionskostnaderna stiger. Inom medieföretagen skissar man nu på nya intäktsmodeller. Det är inte alltid som dessa nya produkter har en journalistisk grund, men förhoppningsvis stannar det publicistiska tänkandet kvar inom redaktionernas väggar.