För det tvåspråkiga Finland
Riksdagens första plenumdebatt om medborgarinitiativet att slopa den obligatoriska svenskan lovar gott för den fortsatta behandlingen.
De som hoppades att behandlingen av medborgarinitiativet som föreslår att den obligatoriska svenskan ska slopas i skolan skulle leda till en konstruktiv debatt behövde inte bli besvikna. Remissdebatten på torsdagskvällen blev en slags manifestation för det tvåspråkiga Finland. Ett tecken på det var att påfallande många ledamöter höll en del, eller hela, sitt anförande på svenska. Det gällde också ledamöter som annars inte brukar använda svenska offentligt.
Debatten handlade inte alls enbart om svenskan utan också om betydelsen av språkkunskaper, den allmänbildande skolan och vad ökad valfrihet innebär i det sammanhanget.
Väldigt många efterlyste också nya metoder i språkundervisningen i allmänhet och att i synnerhet undervisningen i svenska ska inledas betydligt tidigare än nu. För tillfället är regeln i finska skolor att svenskan kommer in i sjunde årskursen, då eleverna är tretton. Den nya läroplanen för grundskolan, som stegvis införs från och med hösten 2016 innebär att undervisningen tidigareläggs med ett år. Det är bra, men inte tillräckligt, särskilt som totalantalet timmar inte samtidigt växer. Kutymen i de finlandssvenska skolorna är att finskan kommer in redan i tredje årskursen. Förmågan att lekande lätt anamma ett nytt språk är allra störst i ännu yngre åldrar och det är dumt att inte ta den tiden tillvara.
Det finns all orsak att glädjas över att de flesta som deltog i riksdagens remissdebatt om medborgarinitiativet från alla partier utom Sannfinländarna talade för undervisningen i svenska. I så gott som alla partier finns det också ledamöter som vill avskaffa obligatoriet, men de är i minoritet. Inom Centern höjs visserligen många röster för att det regionalt vore möjligt att avskaffa obligatoriet.
Om riksdagsdebatten var konstruktiv så kan man tyvärr inte säga detsamma om medborgarinitiativet. Det är lätt att hålla med om att den mer eller mindre väldolda agendan för initiativet är att komma åt Finlands tvåspråkighet. Både den hätska tonen och det faktum att medborgarinitiativet förknippas med Sannfinländarna, som har starka positioner i såväl Finskhetsförbundet som föreningen Vapaa kielivalinta, påverkade antagligen de andra partiernas reaktioner och därmed tonen i debatten. Hätskheten leder till en polarisering som inte gagnar någon – i längden gagnar den inte heller svenskan eller tvåspråkigheten även om den grova skiljelinjen just nu tycks gå mellan Sannfinländarna och de övriga partierna.
Förhoppningsvis kan medborgarinitiativet och en grundlig riksdagsbehandling rensa luften. Det allra viktigaste vore ändå att viljan att tidigarelägga och göra undervisningen i svenska mer motiverande skulle ge konkreta resultat.