Ideologisk spänning i regeringen
En kreativ kompromiss mellan höger och vänster krävs av de nya stats- och finansministrarna. Om det inte går vägen är nyval ett bättre alternativ.
Miniregeringsförhandlingarna som förs efter att Samlingspartiet valt ny ordförande och statsminister har betoning på förleden mini. Det finns knappt med utrymme att ändra de överenskomna riktlinjerna i vårens budgetram. Det går att rucka på detaljer, göra nya betoningar och skapa nya satsningar, men det går inte att riva upp besluten i grunden.
Då är det bättre att ordna nyval, redan för att väljarna ska ha en uppfattning om vad regeringens linje är. Det kan också vara behövligt för att mäta stödet för SDP:s nyvalda ordförande Antti Rinnes ekonomiskpolitiska linje. I enkäter har stödet för SDP fallit markant från valresultatet 2011 och rör sig i dag kring 15 procent. En mer genomgripande linjeändring i regeringens politik skulle helst kräva att väljarna ger den sitt bifall. Det råder trots allt inte vänstermajoritet i riksdagen.
Alternativet är att vänta till det ordinarie valdatumet på våren 2015 för att sedan göra ett regeringsprogram utifrån hur stor uppslutningen bakom en vänsterpolitik är. En tredje möjlighet är att SDP går i opposition och att hanka sig fram med en minoritetsregering fram till valet.
Det enda rakryggade av Antti Rinne är att ta plats som finansminister. Det finns inget annat säte för honom att ta ansvar för sina utspel om att staten borde satsa pengar på stimulans. Om han menar allvar med att nedprioritera avbetalningen av statsskulden ska han helst jobba på det ministerium som är tvunget att hantera följderna av det.
Möjligen har SDP en cirkulation i kikaren. Antti Rinne skulle bli arbetsminister i stället för Lauri Ihalainen, riksdagens talman Eero Heinäluoma finansminister och den tidigare partiordföranden Jutta Urpilainen talman. Det yttersta syftet med ett sådant arrangemang är att bädda för Heinäluoma i följande presidentval. Men det är inte ett skådespel som är ägnat att höja SDP:s trovärdighet. Det är partiets ordförande som klart och tydligt ska ta ansvar för den ekonomiska politiken, som hela regeringen står och faller med.
Det blir en klarare polarisering mellan höger och vänster inom regeringen. Alla tre ordförandekandidater i Samlingspartiet – Paula Risikko, Alexander Stubb och Jan Vapaavuori – verkar vara snäppet mer högerinriktade än avgående Jyrki Katainen. Det finns en spänning mellan högerns ideologi att marknaden styr medan staten håller sig till att skapa förutsättningar, och vänsterns tanke att staten själv ska vara en betydande ekonomisk aktör.
Som finansministrar ägnade sig Sauli Niinistö och Jyrki Katainen åt keynesiansk stimulanspolitik, så någon oöverkomlig ideologisk tröskel för stimulans à la Antti Rinne borde inte finnas i Samlingspartiet. Men om Rinne tänker sig att staten i en större utsträckning borde äga eller driva företag kommer han att stöta på patrull.