Gubbfeministen slog ut statsmannakvinnan
Antti Rinne och hans bakgrundskrafter ville ha en linjeändring i Socialdemokraternas politik och fick sin fullmakt. Nu är det upp till bevis.
Det finns många dimensioner i valet av Antti Rinne till SDP:s nya ordförande och många skillnader mellan honom och Jutta Urpilainen, som förlorade.
Framför allt har Antti Rinne profilerat sig som en ledare som kommer att förändra SDP:s politiska linje. Hans recept är en mera stimulerande ekonomisk politik och att stoppa skuldsättningen i en långsammare takt än regeringen hittills har gått in för. Rinne anser att offentliga pengar i högre grad borde användas för att få hjulen att rulla och tillväxten. Därmed definierar många Rinne som en mera renodlad vänsterpolitiker än vad Jutta Urpilainen har varit som partiordförande. Hon positionerade sig redan i början av sin ordförandekarriär som en center-vänsterpolitiker. Men det är särskilt de dåliga valresultaten som har fått kritik och insatsen i regeringen och profileringen där.
Världen har förändrats och att socialdemokraternas väljarstöd har sjunkit så mycket handlar mera om att de har haft svårt att definiera sina visioner i den nya världen. De gamla målsättningarna har nämligen förverkligats, men att motsätta sig förändringar leder snabbt till att en rörelse får stämpeln nej-sägare.
I augusti i fjol hade Jutta Urpilainen uppenbarligen beslutat sig för att det är dags att driva på förändringar, nya strukturer för välfärdsstaten, och att inte bara sätta sig på tvären. Det dikterades också av skuldsättningen och situationen för den offentliga ekonomin. Ett av Urpilainens misstag var antagligen att hon inte förankrade förändringen i sitt parti. Ett annat var att hon i ordförandekampen fastnade i att framför allt försvara regeringens beslut.
Rinne har anklagats för att använda sig av 1980-talets recept, som varken är möjliga eller fungerande på 2010-talet.
Hans bakgrund, retorik och apparition vädjar till de väljare som har lämnat SDP och hittat ett nytt hem hos Sannfinländarna. På kort sikt är det mycket möjligt att Rinne som ordförande för SDP kan locka tillbaka en del av de här väljarna. Reaktionerna bland Sannfinländarna i går när valet var klart visar nervositet hos dem.
På lite längre sikt löses ändå inte Socialdemokraternas problem av att man lockar tillbaka nuvarande eller särskilt före detta industriarbetare, som av förståeliga skäl är besvikna över att den värld och det arbete de kände till har försvunnit. Det finns allt färre människor som är eller definierar sig som arbetare. Allt fler är någon slags tjänstemän eller småföretagare, alltså medelklass. Det gäller att nå de här människorna, som också hamnar i kläm när ekonomin och marknaden styr i den globaliserade världen.
Jutta Urpilainen fick kritik för sin senaste ministerrotation då hon bland annat bytte ut Jukka Gustafsson och plockade in Pia Viitanen och Susanna Huovinen. De äldre männen kände inte igen sitt socialdemokratiska parti, och det gällde alldeles särskilt dem som är bundna till facket.
Urpilainen själv har aktat sig för att göra ordförandekampen till en genusfråga. Hennes anhängare kan i alla fall vittna om att många kvinnor, också utanför SDP, gärna hade sett att hon skulle ha fortsatt. Det har haft en symbolisk betydelse att finansministern har varit kvinna.
I finländsk politik är det inte till fördel för aktiva kvinnor att lyfta fram genusaspekten. För tillfället är Päivi Räsänen den enda kvinnliga partiordföranden och det är något av ödets ironi att hon leder ett av de mest värdekonservativa partierna. Kvinnor i den politiska toppen har det inte lätt i Finland och när det börjar blåsa blir de oftast lämnade ensamma. Antti Rinne har kallat sig för gubbfeminist och också på den punkten har han nu en hel del att bevisa.
Den stora frågan är vad Antti Rinnes aviserade linjeändring betyder för regeringssamarbetet. När Samlingspartiet har valt Jyrki Katainens efterträdare förs de så kallade miniförhandlingarna. I går vägrade Antti Rinne säga något konkret om vad hans linje innebär i det sammanhanget. De andra regeringspartierna har knappast någon större beredskap att rucka på riktlinjerna. En ovanlig och intressant politisk vår övergår i en lika intressant sommar.