En högskola fungerar inte som en fabrik
Ledarkrönika
I en intervju i Åbo Underrättelser säger professorn i statskunskap Kimmo Grönlund om Åbo Akademi att det blivit ett "visionslöst universitet utan en klar strategi och med en ledning som tappat kontakten med akademifolket".
Det är uppseendeväckande att en professor offentligt framför så hård kritik av sin arbetsgivare. Den omedelbara anledningen till Grönlunds bitska reaktion är att ÅA mot tidigare löften drar in en professur i statskunskap efter att Lauri Karvonen går i pension nästa år. På ett allmänt plan handlar professorns sågning av ÅA:s ledning om att den gått fram med rödpennan och plockat professurer där pensioneringar gjort det möjligt, utan att tänka på konsekvenser.
ÅA:s planer på att spara 20 årsverken inom den undervisande och forskande personalen ger onekligen ett intryck av att det skulle vara en fabriksproduktion som effektiveras. När professurer dras in och ämnen slås ihop tänker sig akademins ledning tydligen att mängden och kvaliteten på kunskapen kan behållas, på samma vis som det i den materiella framställningen går att nå samma resultat med att trimma och slimma produktionslinjen.
En kungstanke hos ÅA är att låta bli att återbesätta en rad av professurer efter att innehavaren gått i pension och ersätta dem med det så kallade tenure track-systemet. Det betyder att professuren övertas av en postdoktoral forskare som någon gång i framtiden anställs som professor.
Det är oklart vilka följder för undervisningen och forskningen det har att postdoktorala forskare kommer i stället för professorer. Det verkar som att dessa forskare borde sköta professorns alla uppgifter utan att ha samma lön eller ansvar. Ska den för forskarfröen livsviktiga handledningen höra till deras arbetsbeskrivning?
ÅA är inte den enda högskolan som får rätta munnen efter matsäcken. Samarbetsförhandlingar har förts eller är på väg att föras vid Uleåborgs universitet, Tammerfors tekniska universitet, Östra Finlands universitet och Aalto-universitetet. Den statliga finansieringen växer inte och de dåliga tiderna gör att den privata finansieringen stannat långt efter målet.
Det går inte att ha flera tjänster än vad det finns finansiering för, men samtidigt är utbildningen en resurs vars fulla värde träder fram först i ett långt perspektiv. Ett sparbeting som sänker nivån på undervisningen och forskningen vid högskolorna är otroligt kontraproduktivt. Det kunde vara klokare att spara på strukturerna genom att slå ihop fler högskolor.