Ledarkrönika: Det kvinnliga avtrycket

De flesta tycker, eller påstår sig tycka, att det är viktigt med en någorlunda jämn könsfördelning. Bland beslutsfattare i stat, kommuner och företag, på arbetsplatser, bland dem som syns i medier.

Varför? Jo, därför att kvinnor och män är olika och har olika erfarenheter. Trots stora individuella skillnader går det faktiskt att generalisera och säga att tack vare våra olika erfarenheter kan vi bidra med olika insatser. Båda behövs.
Det gäller på livets alla områden. Mäns insatser behövs i hemmen, i skolorna, äldreomsorgen och på dagis. Kvinnors behövs i trafikplaneringen, verkstadsindustrin och säkerhetspolitiken.

Elina Grundström, gästprofessor i journalistik och kolumnist i Helsingin Sanomat, hävdade i sin kolumn förra veckan (11.3) att det pågår en utrensning av ledande kvinnliga politiker. Sauli har ersatt Tarja, Juha kommit i stället för Mari och Anni byttes mot Ville. Jari åsidosatte Pirkko och Antti utmanar Jutta. Enligt Grundström berodde Sannfinländarnas skrällseger delvis på en irritation mot synliga kvinnliga politiker och hon hävdar att de andra partierna insåg det här.

I HBL (14.3) bekräftar riksdagsledamot Jukka Kärna (SDP) tesen genom att säga att "vuxna män" inte kan identifiera sig med SDP:s partiledning. Att "vuxna kvinnor" inte har kunnat identifiera sig med partiledarna överlag under decennier glöms bort. Det verkar inte vara en väsentlig fråga. Det finns också de som tror att det här med jämställdhet är löst, eller oväsentligt. Till exempel SDP:s vice ordförande Eero Vainio eller Nykypäiväs journalist Satu Schauman som ondgör sig över Grundströms kolumn, och skriver att alla människor vet att stödet för partiet är det som avgör partiordförandens ställning.

Identifikationsmöjligheterna och förebilderna är viktiga. Kanske lösningen i framtiden är ett tudelat eller till och med flerdelat ledarskap.

Har vi då sett konkreta resultat av att vi har haft en kvinnlig president, och två kvinnliga statsministrar? Ja, det har vi. Tarja Halonen satsade under sina tolv presidentår mycket på att lyfta fram och stödja kvinnor. Anneli Jäätteenmäki hann skapa det mest förpliktigande jämställdhetsprogrammet genom tiderna under sina månader som statsminister.
Tiina Rosenberg, i dag rektor för Konstuniversitetet och tidigare aktiv i Feministiskt initiativ, säger i HBL (14.3) att det viktigt med kvinnlig representation och jämställdhet, men att det inte räcker. Jag håller med, det är inte enbart könet som avgör utan också samhällssynen och medvetenheten.