Det fria ordet kan inte skjutas ned
I förmiddags kom budet att Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner hade skjutits ihjäl i Kabul. Han sköts bakifrån, i huvudet, medan han gjorde en intervju inför presidentvalet i Afghanistan.
Nils Horner var en välkänd röst också i Svenskfinland. Han arbetade för Sveriges Radio sedan 2001, främst i Asien och Mellanöstern. Horner hade besökt Kabul ofta, var bekant med riskerna men ville uttryckligen själv vara på plats och rapportera från ort och ställe. Hans arbete var värdefullt, som alla korrespondenters och utrikesjournalisters.
Det är en helt annan sak att läsa eller höra mer eller mindre anonyma nyhetsbyrårapporter än att en journalist från ens eget land eller grannland rapporterar om vad hen har sett, lärt sig och varit med om. Korrespondenterna för avlägsna oroshärdar närmare oss och gör konflikterna mer begripliga. Det hjälper oss att förstå de människor som lever långt borta, ofta under obegripligt svåra omständigheter.
Mordet på Nils Horner är avskyvärt. Tyvärr är det inte ovanligt att journalister dödas i sin yrkesutövning. Under de senaste tolv åren har 1 100 journalister dödats. I fjol var de 71.
Det arv Nils Horner lämnar gäller vikten av att journalister rapporterar också från krigshärdar.