Grönröd ödesfråga
Kärnkraften är en symbolfråga för De gröna och nu också för Vänsterförbundet. Deras eventuella regeringssorti kan glädja en del i regeringen.
De gröna har en gång, år 2002 under statsminister Paavo Lipponens tid (SDP), lämnat regeringen efter ett positivt kärnkraftsbeslut. De har likaså en gång, år 2010 då Centern ledde regeringen, stannat kvar efter ett positivt kärnkraftsbeslut.
Efter regeringssortin 2002 dröjde det till 2007 innan De gröna kom in i regeringen igen. När beslutet fattades var Osmo Soininvaara den enda prominenta gröna som ansåg att det var dumt att lämna regeringen eftersom det avgörande beslutet fattades av riksdagen. Efteråt har många varit benägna att hålla med Soininvaara.
Det följande kärnkraftsbeslutet fattades under Matti Vanhanens andra regering. De gröna röstade mot tillstånden för nya kärnkraftverk i Olkiluoto och i Pyhäjoki våren 2010 men lämnade inte regeringen.
Valet 2011 gick riktigt dåligt för De gröna som tappade fem av sina tidigare femton mandat. De facto gick det dåligt för de flesta partier men De gröna kunde inte som många andra skylla på Sannfinländarna, som knappast attraherar gröna anhängare. I vilken mån kärnkraftsbeslutet i regeringen verkligen var avgörande för De gröna kan man bara spekulera om.
De gröna verkar alltså alltid ha svansen bak oberoende av hur de tacklar kärnkraftsbesluten. Partiet vill undvika en konstellation där kärnkraftsbeslut fungerar som en automatik för att låsa ut dem.
Under Paavo Arhinmäkis ledning har Vänsterförbundet blivit ett lika grönt som rött parti och man fiskar delvis i samma väljarvatten som De gröna. Därför verkar det otänkbart att VF skulle stanna kvar om De gröna går.
Det ligger i både De grönas och Vänsterförbundets intresse att skjuta upp behandlingen av det nya eller nygamla tillståndet för Fennovoima så länge som möjligt. Då kan man leva på hoppet att utredningen ska visa att projektet inte är lönsamt eller klokt av andra skäl.
Men för de två stora regeringspartierna är kärnkraftverket i Pyhäjoki svårt att begrava, särskilt i den här ekonomiska situationen och med den här bristen på investeringar och satsningar inom industrin. Inom SDP finns visserligen både kärnkraftsförespråkare och motståndare men sysselsättningsaspekten väger tungt.
En regering utan De gröna och VF skulle med sin sköra majoritet på 101 mandat skapa mycket osäkerhet. Ingetdera partiet, eller i vart fall ingendera partiledningen, vill lämna regeringen och båda inser säkert att nyttan av att vara principfast i kärnkraftsfrågan dras ned av alla andra beslut, eller icke-beslut, som regeringen har fattat.
Men inom de fyra andra regeringspartierna uppfattar många De gröna och VF som en barlast. En mindre bas, de facto en helt ny regering, skulle understryka de två storas roll och kanske underlätta beslutsgången men minska förankringen.