Ledarkrönika • Staden är en naturlig enhet
Nationalstaterna började bildas på 1600-talet och etablerades som världens primära politiska entiteter under 1800- och 1900-talen. Gränserna mellan länderna drogs längs mer eller mindre naturliga skiljelinjer, geografiskt eller etnografiskt, ibland längs med krigsfronter och ibland alldeles godtyckligt med linjal över en karta på någon befälhavares skrivbord.
Nationalideologin saknar inte helt grund, men den har heller aldrig nått sitt utopistiska slutmål – ett endräktigt folk, ett gemensamt språk och en homogen identitet. Drömmen om den nationen har alltid varit en konstruktion, i början projicerad fram i tiden, i dag ett förlorat paradis beläget i en tid och plats som aldrig existerat.
Frågan är om inte nationalstaten i dagens global-lokala verklighet spelat ut sin roll som konstruktiv och effektiv politisk aktör, och identitetsskapande samfund?
Dagens stora politiska utmaningar är gränsöverskridande – miljön, migrationen och ekonomin binder oss samman, medan individernas identitet allt mindre är fästa i plats och allt mer i ideologi, livsstil och konsumtionspreferenser.
När den nationalbaserade identiteten blivit gisslan hos etnicitetsfrågans klibbiga föreställningar om folksjäl och blodsband, erbjuder tillvaron vi redan i dag lever i ett smidigt och elegant alternativ – identifikation med staden.
Där nationen är en ideologisk konstruktion är staden en pragmatisk enhet. Där nationen definieras av sina gränser, växer staden organiskt. Där medborgarna i nationen tillskrivs abstrakta egenskaper, formar sig staden efter sina invånares handlingar. Där nationen skapar fiktiva frågor om tillhörighet, verkar staden för att inkorporera människor i sin kontext.
Långt före länderna fanns städerna. Världens metropoler är flerfalt äldre än de abstraktioner av imperier, förbund och nationer som omgett dem – de faller och skiftar form, men städerna består.
I dag bor hälften av världens befolkning i städer och står inför liknande problem – praktiska frågor om infrastruktur, trivsel, kulturutbud, arbetsmöjligheter och säkerhet med mera. Mer sällan handlar det i staden om artificiella eller ideologiska frågor som invånares härkomst, vilket språk man talar eller vem man väljer att ha sex med.
Jag påstår att stadsbor har mer gemensamt i värdefrågor och ofta identifierar sig närmare med andra stadsbor i världen än med egna landsmän utanför tätorterna. Det behöver inte vara ett problem – autonom lagstiftning för kommuner vore ett intressant experiment.