Inte lätt med rättvis jobbekvation
Det råder en bred enighet om målsättningen att vi i Finland måste arbeta mera. Men att skapa ett system som beaktar olika grupper är svårt.
För några veckor sedan inledde arbetsmarknadsparterna förhandlingarna om en pensionsreform som ska träda i kraft om knappa tre år, 2017. Budskapet om att vi finländare i framtiden ska arbeta mera kan knappast ha undgått någon som följer samhällsdebatten men det är inte riktigt så enkelt som att höja den lägsta pensionsåldern 63 med några år.
I veckan offentliggjorde Pensionsskyddscentralen en rapport som pekade på skillnader mellan könen och olika socioekonomiska grupper då det gäller arbetslivets längd. Arbetare, särskilt män, lämnar oftare arbetslivet före pensionsåldern – de blir arbetsoförmögna eller arbetslösa.
Av arbetarna är det enbart 39 procent som jobbar så länge att de går i ålderspension. I gruppen högre tjänstemän är motsvarande siffra 69 procent. Det innebär att arbetarna mera sällan kan arbeta efter 63 och alltså inte kan dra nytta av den bonuspension man tjänar in när man fortsätter jobba efter 63. Män med fysiskt tunga arbeten dör tidigare än män med kontorsjobb.
Kvinnor lever längre och hinner alltså njuta längre av pensionärstillvaron, men kvinnornas pension uppgår i medeltal till bara 75 procent av männens. Det beror på att lönenivån för kvinnor är lägre men också på att arbetskarriärerna är kortare.
Den till synes enkla och effektiva lösningen för att uppnå förlängda arbetskarriärer – att införa en högre pensionsålder – drabbar alltså människor på helt olika sätt och verkar inte särskilt rättvist.
Det här framhåller till exempel Byggnadsförbundet i sin kampanj som proklamerar att man ska kunna vara vid liv när pensionsåldern inträder. Byggarbetarna och till exempel skötarna hör till de yrkesgrupper som har ett fysiskt tungt och slitsamt arbete. Fackcentralen FFC är följaktligen inte entusiastisk över höjd pensionsålder.
Akademikercentralen Akava betonar de så kallade arbetslivsfrågorna, det vill säga att arbetslivet måste organiseras så att människor orkar arbeta. Det gör man helt rätt i. Det är dokumenterat flera gånger om att ju mera man själv kan rå över i arbetslivet desto nöjdare är man och desto längre vill man jobba. Därför är det kontraproduktivt att som till exempel OECD och Finlands Näringsliv EK kräva att den flexibilitet som nu finns inbyggd i arbetslivet och pensionssystemet ska slopas.
En allmän förhöjning av pensionsåldern samtidigt som man skärper reglerna för deltidspensionering och den så kallade pensionsslussen, eller slopar dem helt, leder i praktiken lätt till att vi får fler äldre människor som har svårt att klara sig ekonomiskt. De allt vanligare korta jobben kommer att leda till samma sak. Det är inte en önskvärd utveckling.
Vid saneringar är det ofta äldre anställda som sägs upp. I fjol gick 4 000 fler i ålderspension jämfört med året innan. I det dåliga sysselsättningsläget är pensionen ett tryggt alternativ vilket går stick i stäv med strävan att förlänga tiden i arbetslivet.
Det kan inte vara enbart arbetstagarna som ska bära ansvaret för längre karriärer. I Sverige är det svårare att göra sig av med de äldre arbetstagare. I Österrike har personer med fysiskt tunga jobb under vissa villkor rätt till en lägre pensionsålder. Också hos oss är det befogat att nyansera debatten kring arbetskarriärerna och pensionsåldern.