Utveckla religionen i skolan
Undervisningen i religion borde bli ett för alla gemensamt ämne om våra trosuppfattningar, hur de utvecklats och påverkat världen.
Undervisningen i historia och religion har debatterats flitigt den senaste tiden. Bakgrunden är en arbetsgrupps förslag om gymnasiets läroplan som i slutet av fjolåret överlämnades till undervisningsminister Krista Kiuru (SDP). Gruppen föreslog tre olika modeller, som alla skulle öka elevernas valfrihet och där också det minst radikala förslaget skulle innehålla bara någon obligatorisk kurs i ämnen som uppfattas som hörnstenar i den allmänbildande skolan, som historia, biologi, geografi etc.
Arbetsgruppen befattar sig inte med undervisningen i religion och hälsolära, eftersom det är ämnen som är inskrivna i gymnasielagen, medan avsikten nu har varit att enbart ändra på förordningen som styr läroplanen.
Hbl har tidigare konstaterat att en ökad valfrihet som hotar urvattna hela idén med det allmänbildande gymnasiet är fel väg. Det är glädjande att så många samhällsdebattörer och beslutsfattare har tagit avstånd från förslaget att eleverna ska kunna gå genom gymnasiet utan att läsa en enda kurs, eller bara en, i historia och andra ämnen som hör allmänbildningen till.
Religionsundervisningen har aktualiserats också av ett experiment i det finska gymnasiet på Brändö i Helsingfors. Där införde man gemensamma timmar för olika religionsgrupper och livsåskådningen för de delar som har samma innehåll i läroplanen. Det blev enklare att ordna undervisningen så, men skolan anser att det också bäddar för en större förståelse och tolerans att ha blandade grupper. I en del finska skolor med många olika religionsgrupper har man för att förenkla schemaläggningen skapat klasser som består av elever med samma religion. I praktiken har muslimerna fått sina egna klasser.
Det är en kontraproduktiv åtgärd eftersom en av de viktigaste utmaningarna i vår värld och vår tid är att öka förståelsen mellan människor med olika bakgrund, olika kultur och olika religion. Det gör man inte genom att isolera utan genom att lära känna varandra. Då förstår man att vi människor i grunden är likadana och lika värda oberoende av varifrån vi kommer, vilket språk vi talar eller vilken hudfärg och religion vi har.
Det är konstlat att ställa historieundervisningen mot religionsundervisningen. Lika väl som vi behöver veta varifrån vi kommer behöver vi ha kunskap om olika religioner, deras utveckling och hur de är sammanflätade med historien i övrigt. Religionsundervisningen ska enligt läroplanen inte längre vara konfessionell. Nu är tiden mogen för att ta nästa steg. Religionsundervisningen kan byta namn och utvecklas till en för alla elever gemensam undervisning om olika religioner och kyrkornas historia, etik och moraluppfattning, till att se likheterna och skillnaderna. Resten är familjens, trossamfundens och församlingarnas ansvar.