Siffrorna ställs i ideologins tjänst
Frågan om det är bättre att den offentliga sektorn är stor eller liten är ett ideologiskt val. Det går inte att med siffror bevisa att den är ohållbart stor.
På industrins framtidsseminarium använde president Sauli Niinistö siffror för att bevisa att den offentliga sektorn är ohållbart stor. Enligt Niinistö är den offentliga sektorns andel 58 procent av bnp, vilket skulle göra den större än någon annanstans i världen.
Vad Niinistö gjorde var att han använde ett lösryckt och missförstått procenttal för det ideologiska syftet att banta den offentliga sektorn. Ideologiska mål får ju en objektiv skepnad så fort de kan kläs i statistikens form.
I Helsingin Sanomat påpekade Eeva Hamunen från Statistikcentralen att presidenten blandat ihop begreppen andel och proportion. Vad han talade om var de offentliga utgifterna i proportion till bnp. De offentliga tjänsternas andel av bnp har under de senaste åren rört sig kring knappt 20 procent.
Om man räknar den offentliga konsumtionen och offentliga investeringar blir deras andel av bnp 28 procent. Om man räknar in inkomstöverföringarna inklusive pensionerna i de offentliga utgifterna blir andelen större, men då handlar saken om annat än den offentliga sektorns storlek.
Begreppet bruttonationalprodukt väcker missförstånd. Bnp syftar på värdeökningen som under ett år uppstår i produktionen, inte på värdet av alla varor och tjänster. Från bnp har värdet på produktionsinsatser som mellanprodukter och råvaror räknats bort, för att de inte ska bokföras dubbelt.
Det går således inte att som Niinistö antyda att den offentliga sektorn skulle utgöra knappt 60 och den privata sektorn drygt 40 procent av bnp. Räknar man ihop den offentliga och privata sektorns utgifter blir summan långt över hundra procent av bnp.
Niinistös slarviga bruk av siffror betyder inte att han varit ute i ogjort väder. Den offentliga sektorns omfång blir ett problem då det knappt finns någon tillväxt. Om den privata sektorn backar medan den offentliga sektorn fortsätter växa går det inte ihop i längden.
Ett samhällsekonomiskt begrepp som fått stor ideologisk betydelse är hållbarhetsgapet. Ville-Pekka Sorsa från Sällskapet för studier i politisk ekonomi skriver i föreningens nättidning om att hållbarhetsgapet inte är ett faktum eller en neutral uträkning av de ekonomiska effekterna av att befolkningen åldras. Beräkningarna av hållbarhetsgapet bygger på politiska prioriteringar med syftet att begränsa den offentliga sektorn.
Sorsa ställer invanda tankesätt på ända med att det är omöjligt att nå ett långvarigt överskott i statsfinanserna och att det inte bättrar den offentliga sektorns finansiella position. Ett överskott minskar transaktionerna som kan beskattas medan ett underskott ökar pengarna i omlopp och skatteintäkterna. Hållbarhetsgapet kan snarare bli större än mindre av att sy igen det.
Det gäller att urskilja vilka ideologiska premisser alla samhällsekonomiska kalkyler har.