"Yes, we cannabis!"
En legaliseringsvåg drar långsamt över USA och Europa, men det ligger inte i någon nyckelgrupps intresse att lyfta drogfrågan på bordet i Finland.
Cannabislobbyn har gått några stora steg framåt under början av året, särskilt i USA där delstaten Colorado legaliserade nöjesbruket och president Barack Obama i en uppmärksammad intervju konstaterade att han personligen inte betraktar marijuana som farligare än alkohol.
Bevekelsegrunderna i de respektive fallen framstår dels som uttryck för en drogliberal ideologisk trend och en revolutionerande uppluckring av attityder, vilket förespråkare hävdat, men kanske främst som pragmatiskt ekonomiska och klassbetingat politiska.
Obama, som själv i sin ungdom rökte marijuana, är naturligtvis väl medveten om att "kriget mot narkotika" som pågått i USA i över ett halvt sekel är både ineffektivt och segregerande. Marijuanaförbudet har i praktiken blivit ett verktyg för att kontrollera underklassen, speciellt den unga svarta befolkningsdelen – 2012 greps drygt 750 000 personer för cannabisbrott.
Obama talade sällsynt rättframt, avrådde naturligtvis från att använda droger överlag men kunde tolkas förespråka om inte en avkriminalisering så åtminstone att oftare se mellan fingrarna när det kommer till småskaligt bruk.
Att en amerikansk president inte håller sig till den officiella dogmen om nolltolerans är i sig anmärkningsvärt, och kan inte undgå att påverka debatten även internationellt.
I Denver, Colorado, bildades genast på nyårsdagen köer utanför de tjugofyra första coffee shops som erhållit cannabislicens av skattemyndigheten i delstaten. Sammanlagt 130 licenser har utfärdats.
I en överenskommelse med federala justitiedepartementet har Colorado förbundit sig att se till att den nya droglagens följder inte spiller över till grannstaterna. Skatterna på laglig marijuana i Colorado utgör 25–30 procent av priset, och delstaten väntas dra in 67 miljoner dollar (ca 50 miljoner euro) under första året.
Resonemanget i Colorado var att legalisering inte skapar drogproblemet – det existerade redan. Beskattning är ett pragmatiskt sätt att täcka åtminstone delar av de oönskade konsekvensernas utgifter.
Bland argumenten fanns också nya möjligheter att rikta polisresurser till bekämpningen av tunga droger, liksom principiella frågor om medborgares självbestämmande.
Där Köpenhamns borgmästare Frank Jensen (A) länge har talat för legalisering av cannabis och efterlyst ett danskt "paradigmskifte" i frågan, finns det inget i sikte som skulle rubba nolltoleranslinjen som Finland och Sverige praktiserar.
Cannabis är här fortfarande en fråga som endast engagerar en minoritet av befolkningen, på bägge sidor av debatten. Tidigare medborgarinitiativ för avkriminalisering har endast nått hälften av nödvändiga 50 000 underskrifter. Det senaste ligger nu på drygt tiotusen namn.
Det finns inget tryck från medelklassen och inget intresse hos etablissemanget att lyfta frågan om avkriminalisering på bordet. I Finland existerar inte heller något klangbotten för den anglosaxiska liberala debattraditionen där olika förbud alltid väcker principiellt motstånd.
Skrämseltaktiken från 1980-talet har ändå bytts mot uppmaningar att prata om droger med ungdomar. Det är i sig ett steg mot ett öppnare och sundare, mer myndigt samhälle och syn på medborgarskap.