Ledarkrönika: Sortera för allt vad du är värd
Jag har upptäckt ett nytt drag hos mig själv. Det vill säga, jag tror att det är nytt, men det kan hända att det är ett urgammalt drag som bara har tagit sig nya uttryck.
Så här är det: jag blir lycklig av att sortera mina sopor. Det ser ännu värre ut i skrift än som tanke. Som om jag vore någon slags bag-lady. Fast egentligen är det ju precis tvärtom.
För ungefär ett år sedan införde det husbolag jag bor i en låda för energiavfall. Den nya avfallslådan har lett till att jag från mitt lilla hushåll producerar ungefär en påse blandavfall en gång i månaden.
Jag bor i ett litet husbolag och det här med energiavfall var en frivillig åtgärd. I och med att hushållen är få har vi inte heller varit förpliktigade att ha en låda för kartongavfall utan vi har fått lägga det bland energiavfallet. I höstas fick vi också lådor för glas och metall, som alla hus med över tio hushåll. Sedan tidigare hade vi förutom blandavfall också en låda för tidningspapper och ett bioavfallskärl.
Tack vare energiavfallsinsamlingen har det alltså åtminstone för min del blivit väldigt lite blandavfall. Det är bra för det är ju just blandavfallet som förs till soptippar utan någon vettig återvinning. För huvudstadsregionens del blir det i alla fall en förändring när energikraftverket i Vanda kör i gång under våren. Där bränns blandavfallet och blir energi i stället för att samlas i enorma högar som lockar måsar och råttor.
Det finns ett motstånd mot avfallsförbränning på grund av en rädsla för att det skulle minska sorteringen. Det är kanske en risk. Jag tror att vi är många som sorterar om det är enkelt.
Det krävs att man har ändamålsenliga utrymmen i sitt kök. Om köket är lite mer ålderstiget som hos mig kan det vara bökigt men jag har klarat mig med två kärl och två påsar som hänger bredvid. Dessutom ska det vara enkelt att föra det sorterade avfallet vidare. I Helsingfors har det till exempel blivit allt glesare mellan glasåtervinningskärlen. Men nu när också glaset har sin egen låda på min gård är det ju mycket enkelt att göra sig av med glasburkar av olika slag.
Det underliga är alltså att jag känner mig så nöjd och glad när jag lyckas minimera mängden blandavfall. Trots att jag nog säkert vill vara en god och upplyst medborgare så är det knappast hela förklaringen. Häromkvällen följde jag med min tvååriga brorson som mycket systematiskt sorterade sina klistermärken. Jag tror en del av oss är födda att sortera och känner en djup tillfredsställelse när vi får göra det.