Ledarkrönika: Böcker och bokhyllor
Jag är uppvuxen i ett hem där läsande – och skrivande – var viktigt. Följaktligen var böcker värdefulla och det fanns mycket av dem. Jag har alltså insupit böckernas betydelse och på den här punkten är jag ingen rebell. Jag har själv mycket böcker och många bokhyllor.
För något år sedan fick jag överta ännu en bokhylla och kunde ställa in alla de där böckerna som legat på de andra, varit instuckna här och där eller funnits i högar, i en ordentlig hylla och i en viss ordning. Nu är också den hyllan och alla dess tre avdelningar fulla.
Varje gång jag har planerat en flyttning har jag inspekterat eventuella nya hem med tanke på var bokhyllorna kunde ställas. Och att besöka hem där det inte alls har funnits bokhyllor har känts märkligt. Bokhyllorna, och via demböckerna, är alltså för mig något man ska ha. De är en markör, inte bara på ett läsande hem och liv utan på något utöver det.
Häromdagen kom jag i alla fall på mig själv med att tänka att det egentligen är bisarrt att ha alla de här böckerna stående i olika hyllor. Det är väldigt sällan jag läser de böcker jag äger sedan tidigare. En del av dem har förstås ändå ett värde, och att jag äger just de böckerna betyder något särskilt. Varje gång jag har flyttat – fast nu börjar det vara alltför länge sedan senaste flyttning – har jag förvånat konstaterat att jag äger både den ena och den andra intressanta boken, och i mitt sinne gjort upp en lista på vilka av mina ägandes böcker jag absolut måste läsa så fort flyttningen är överstökad.
Så varför ska man ha de där böckerna stående i bokhyllorna? De samlar damm, vilket är otrevligt. De fungerar som ett ljuddämpande element, vilket är bra. De säger förstås något om mig för dem som besöker mitt hem. Men jag har haft långa perioder i mitt liv då jag inte har köpt böcker, så de böcker jag äger är inte ett heltäckande bevis på vem jag har varit och vem jag har blivit.
Någon dag efter att jag plötsligt ifrågasatte idén med att äga en massa böcker läste jag i Helsingin Sanomats bostadsbilaga en artikel om hur hemmen och deras inredning förändrats och lever med tiden. Nu håller bokhyllorna på att försvinna. Soffan har inte heller samma funktion som förr. Min bokhylletanke var alltså inte särskilt unik, snarare tidstypisk.
Jag kan säkert gallra bland mina böcker. Men när det kommer till kritan kommer jag att vilja behålla en hel del av dem. Jag kan inte tänka mig att ha ett hem utan bokhyllor.