Inflammerad svensk debatt
Demonstrationen i Kärrtorp i söndags rehabiliterade också de svenska medierna som fövirrats av invandrings- och rasismdebatten.
Det har varit beklämmande att följa den svenska debatten om rasism, nynazism och antifascism under senhösten. Polariseringen mellan liberala och konservativa har nått en punkt där all gemensam grund för saklig debatt blivit omöjlig. Bägge läger argumenterar med utgångspunkten att man antingen är "med oss eller mot oss", och försonliga kommentarer har skjutits ner från bägge håll.
De etablerade medierna har också framstått som villrådiga inför hotet från extremhögern och navigerat på magkänsla mellan de motstridiga plikterna att fördöma antidemokratiska våldsdåd och samtidigt bevara en journalistisk objektivitet.
När Dagens Nyheter tillät publiceringen av en helsidesannons för boken Invandring och mörkläggning, drabbades chefredaktör Peter Wolodarski av en aggressiv bredsida kritik från både mediekolleger och en upprörd allmänhet, som såg annonsen som tolerans för rasistisk propaganda. Wolodarski svarade med att tidningens liberala linje kunde omfatta ett dylikt "debattinlägg", men det hjälpte inte. Folk sade upp prenumerationer i protest.
Svenskt Näringsliv och tankesmedjan Fores svarade med en motannons, där man visade att grunderna för bokens antaganden var skeva, och en vecka senare fick Wolodarski åter förklara sig, nu varför tidningen inte längre tar in dylika annonser. "Våra annonssidor ska inte bli ett slagfält i detta ämne", skrev Wolodarski och lyckades avstyra ett potentiellt farsaktigt propagandakrig, även om det knappast länt honom någon uppskattning i någondera debattläger.
På andra sidan av objektivitetsidealet har Expressen ställt sig entydigt bakom den antirasistiska folkrörelsen, men lät å andra sidan sitt publicistiska ansvar flyga ut genom fönstret med vänstervinden när man hängde ut ett flertal politiskt betydelselösa privatpersoner med namn, ålder, yrke och hemort för att ha skrivit rasistisk smörja på bloggen Avpixlat. Det är en sak att peka ut förtroendevalda, men innan en privatperson dömts i domstol är det för tidigt med namn. Att en så fundamental princip förbisetts ska tolkas just i ljuset av den panikartade stämning som råder i vårt västra grannland.
Men det är alltså inte bara i medievärlden det kokar. Konflikten mellan "PK-Sverige" och "Sverigevänner" är sorglig verklighet också på gatorna i förorterna, och det faktum att det förekommer vålsbenägenhet också på vänsterkanten har inte gjort det lättare för debattörerna att inta en klar ståndpunkt. Efter att nazister gått till attack mot en antirasistisk folkmarsch i Kärrtorp talade försiktiga nyhetstexter om "bråk" och hur "demonstrationen urartade". För att citera en kommentator: "Det är som att säga att Polen urartade 1939".
Ledartexter som påminde om att "också vänsterextrema är ett hot mot samhället" framstod i ljuset av nazistöverfallet som illa tajmade försök moralisk higher ground.
När 16 000 personer söndagen inför jul mötte upp i Kärrtorp för att visa sitt stöd för lokalbefolkningens kamp mot nazismen i deras kvarter var det en stark signal av folkviljan, vilket också gav medierna en chans att konsolidera sina positioner och ställa sig på rätt sida av historien.
Debattforumet Sverige är minerat, och det saknas en förtoendeingivande och förmedlande röst. Också mellan våldsgrupperna, men främst mellan de vanliga medborgare som på grund av sin politiska inklination till höger eller vänster dragits in som stödtrupper för de extremt polariserade ståndpunkterna på respektive sidor.
Det är tydligt att Sverige mår dåligt just nu, och det ser inte bättre ut än att det ännu kommer att bli mycket värre innan det politiska våldet och de ogenomträngliga murarna mellan åsiktsgrupperna kan avvecklas. Det är lätt att ryckas med av rörelser som är fullständigt övertygade om att just de har rätt, och det är lika lätt att man börjar tro att allt man gör i ideologins namn är moraliskt oantastligt.
Ja, vi måste, och vi ska kämpa mot fascismen och alla de krafter som vill destruera demokratin, men vi måste kunna se när vi själva går för långt, och inte betrakta självkritiska eller brobyggande röster som femtekolonnare.