Sjukvården, pengarna och livet
Den modell för primärhälsovården som Institutet för hälsa och välfärd föreslår innebär ett välkommet nytänkande, trots att farhågor finns.
Initiativet är ett utkast och de nordiska länderna, särskilt Sverige, har fungerat som modell.
En förutsättning är att det finns både en nationell styrning och regionala organisationer som har en betydligt större befolkningsmängd än de nuvarande kommunerna. Sjukvården måste alltså organiseras på ett annat sätt än nu, vilket är målsättningen för regeringens aktuella vårdreform. Men initiativet från Institutet för hälsa och välfärd (THL) kan fungera som en utgångspunkt även om regeringens vårdreform skulle falla.
Tanken är att den offentliga primärvårdens problem med personalbrist och vårdköer inte kan lösas med mindre än att sjukvården har en enda finansieringskanal, inte tre som i dag. Dessutom ska pengarna följa patienten, som kan välja mellan vårdproducenter som uppfyller fastställda kvalitetskriterier. De kan vara offentliga, privata eller från den tredje sektorn.
Att flerkanalsfinansieringen har kommit till vägs ände är de flesta överens om och en arbetsgrupp ska inom kort börja utreda finansieringen.
Det är klart att THL:s initiativ ännu inte kan vara detaljerat. En avgörande fråga är hur kvalitetskriterierna definieras och vem som slår fast och övervakar dem. Patienten får välja fritt och byta vårdproducent efter behag. Med sig har hen den fastslagna offentliga ersättningen, som är lika stor för alla vårdproducenter. En viktig princip borde vara att de som producerar vård inte ska kunna välja och vraka bland patienterna. Det leder till att den offentligt producerade vården får ta hand om de mest krävande patienterna, precis som i dag.
I Sverige tillämpas också principen att ersättningen blir mindre ju fler besöken för samma åkomma är. Det sporrar till effektivitet.
I THL:s förslag ingår också en ommöblering av företagshälsovården. Det är en viktig utgångspunkt eftersom den ojämlika vården i dag delvis beror på att de som arbetar och får lön har tillgång till så gott som gratis företagshälsovård medan de som inte arbetar är hänvisade till den offentliga vården. Samtidigt är det en stötesten eftersom företagshälsovården i dag till stor del betalas av arbetsgivarna, som antagligen inte är intresserade av att betala lika mycket om de anställdas sjukvård införlivas med annan sjukvård. Företagshälsovården är dessutom en så kallad trepartsfråga, och arbetsmarknadsparterna vill säkert behålla sitt inflytande.
I det här skedet finns två stora och grundläggande farhågor. Systemet måste vara sådant att de övernationella hälsokoncernerna inte kan konkurrera ut andra aktörer och ta över primärvården. Det är en utveckling som inom äldreomsorgen enligt forskning i USA och Kanada ger sämre kvalitet (se Hbl 7.10) och som vi kan se också hos oss. Sjukvården och offentliga pengar kan inte bli en vinstautomat.
För det andra måste primärvården i glesbygden fungera på samma villkor, men där står inte vårdproducenterna i kö.
För svensk vård i huvudstadsregionen öppnar förslaget nya möjligheter.
Med tanke på att vår hälsovård är så förfärande ojämlik är THL:s förslag värd en grundlig samhällelig behandling. Det handlar om stora och viktiga principer vilket bäddar för en diskussion på bred bas.