Konst, turism och demokrati
Guggenheimstiftelsens nya förslag är bättre än det förra, men förbättringarna är detaljer och mycket är ännu oklart.
Det förslag som Guggenheim-stiftelsen på tisdag offentliggjorde har på många punkter förändrats väsentligt jämfört med det föregående som i modifierad form röstades ned av stadsstyrelsen i Helsingfors våren 2012.
Nu försöker Guggenheim-stiftelsen visa en större ödmjukenhet, vara öppnare och i högre grad beakta den demokratiska processen och det ekonomiska läget.
Frågan har många dimensioner. Det handlar om konst, museipolitik, kulturturism och -business men också om demokratiska processer.
En högre internationell konstprofil för Helsingfors är något att sträva efter. Men det kan inte ske till vilket pris som helst. Det kan inte heller ske med vilka metoder som helst, vilket den förra processen visade.
Stiftelsen tar nu på sig att ordna den internationella arkitekttävlingen och bantar i någon mån ned avgifterna från museet till stiftelsen. Den stora utgiften är i alla fall att bygga museet och hålla byggnaden i skick. Det skulle enligt förslaget falla på staten och Helsingfors stad.
Det är inte klart vad beräkningarna om ett högre antal besökare baserar sig på, inte heller hur pålitliga beräkningarna om totalt åtta miljoner i skatteintäkter för kommuner och staten är. Det handlar om kalkyler och de kan slå fel.
Inom konst- och museivärlden har de första kommentarerna varit att stiftelsens nya förslag är bättre än det förra. Man binder inte förslaget till stadens konstmuseum och öppenheten och viljan till dialog är större. Men samma bedömare saknar innehållet och substansen i museiplanerna, undrar med vilka medel museets egen samling ska skapas och hur dialogen med konstnärerna och befintliga museer ska föras. Det är inte museet utan processen som är problemet.
Demokratiaspekten är viktig. Det är naturligtvis fritt fram för Guggenheimstiftelsen att anlita lobbare och presentera ett nytt förslag. Man visar åtminstone att intresset för att etablera ett museum i Helsingfors faktiskt är stort. Men öppenheten kan med fog ifrågasättas. Efter att stadsstyrelsen sade nej till det förra förslaget har förhandlingarna mellan Guggenheim-stiftelsen och de högsta tjänstemännen och politikerna fortsatt utan insyn för vare sig en bredare krets av folkvalda beslutsfattare eller allmänheten. Det skapar ett misstroende. Fullmäktigeledamot Thomas Wallgren (SDP) går så långt att han anser att processen har undergrävt den nordiska demokratins moral och ser korrupta drag i den. Det finns allt skäl att hålla huvudet kallt också för dem som värnar om en högre kulturell profil för huvudstaden. Det får inte ske genom att införa en konsultdemokrati, som i värsta fall fungerar som ett prejudikat.