Skärpta politiska linjer?

En trend i partimätningarna är att den grupp som inte vet vilket parti de stöder är påfallande är stor. I Helsingin Sanomats senaste mätning i slutet av veckan, utförd av TNS Gallup, utgör de som inte kan eller vill välja parti redan över en tredjedel.

I Finland har partilojaliteten av hävd varit stark och skillnaderna både i val och mellan olika mätningar brukar vara ytterst små. Som känt stämde det här inte alls i riksdagsvalet 2011 när Sannfinländarna fick sin skrällseger. Nu har vi fyra ganska jämnstora partier.

En långsiktig utvecklingstrend är att till och med finländarna blir allt mindre auktoritetsbundna. I kombination med att partierna flockas i mitten av det politiska fältet och skillnaderna mellan dem är små finns det en logik i att tänka sig att den politiska rörligheten håller på att öka permanent. Å andra sidan är röstningsbeteendet också en tradition och en i högsta grad emotionell fråga. Det handlar om värderingar, identifikation och social tillhörighet.

Jyrki Katainen analyserade i veckan inför sin ministergrupp och den församlade pressen den attityd- och värderingsundersökning partiet beställt.
En av Katainens slutsatser var att konsensus-Finland håller på att upplösas. Människor har förändrats, tror inte längre på auktoriteter och handlar mer individualistiskt. Katainen trodde att partierna kommer att gå in för skarpare riktlinjer i ett försök att hålla fast vid sina egna kärntrupper, eftersom det är dem partierna nu kan lita på. Därför skulle inte partierna längre dras mot den politiska mitten.
Sådana tecken kan man kanske skönja, men minst lika tydliga är tecknen på att partierna fortfarande i praktiken ligger nära varandra.

Att folk inte är så attraherade av att binda sig till politiska partier är klart. Nu för tiden engagerar man sig hellre för en sak och ett projekt, i stället för att köpa ett helt åsiktspaket. Trots försök till förnyelse framstår partierna fortfarande som stela apparater. De politiska partiernas makt är inte heller lika stor som förr, fast man för att citera Katainen inte alltid vill låtsas om det.

Samlingspartiet tolkar med all rätt sin undersökning ur sitt eget perspektiv och med tanke på partiets egen framgång. Då är det hemåt att bryta upp konsensus och betona förändring, att slopa välfärdsnormer och se den ökade individualismen som en positiv kraft. Partiets styrka är också att man är ensam på högerflanken och har lojala väljare där också de mera värdekonservativa i brist på alternativ har svalt en liberalare och socialare politik. Det återstår att se om Finlands största parti som en slutsats av framtidsanalyserna tänker skärpa sin egen politik på den här punkten.