I storebrors lekhage

I början av juli kom nyheten att den omtyckta allmänna bastun Sompasauna, en liten kåk längst ut på Sörnäskajen, hade rivits. Inte en planka, inte ens en sten från ugnen fanns kvar. Första misstanken var vandalism och stöld, men det visade sig vara Byggnadskontoret vid Helsingfors stad som låg bakom ödeläggelsen.

Sompasauna grundades en sommarnatt 2011 då ett gäng killar hittat en övergiven bastuugn som de släpade ut till vattenbrynet och runt vilken de byggde väggar och tak av bråte. Bastukåken blev populär som utflyktsmål för efterfester, alla var välkomna att bada, det var gratis och placeringen längst ute vid den öde tidigare containerpiren gjorde att inga utomstående stördes. Utom Byggnadskontoret.

Rivningen var lätt att motivera i efterhand med att konstruktionen saknade behövliga tillstånd. Och enligt jourhavande tjänsteman hade staden ju i fjol rivit romernas tältläger i Byholmen, så "man var tvungen att riva också bastun för att inte anklagas för rasism". Struntprat på samma pseudofilosofiska nivå som "tänk om alla byggde bastur var som helst."

Som vanligt när stadens tjänstemän gör bort sig, trädde biträdande stadsdirektör Pekka Sauri fram för att medla. Debattörerna delade sig snabbt i två läger – de som poängterade det juridiska, och de som talade för frihetlig gräsrotskultur.

Enligt de förra fanns det ingen debatt: bastun var olaglig, punkt slut. Enligt de senare var rivningen åter ett exempel på hur staden motarbetar medborgarinitierad kultur. Bägge hade förstås rätt. 

I Finland står lag och ordning högt i kurs, men ofta sker det på bekostnad av enskilda människors trivsel. Lite tillspetsat sagt förmedlar förvaltningskulturen ett intryck av att ordning är ett förutbestämt självändamål som vi medborgare bara ska spela vår roll för att förverkliga.

"De borde ha ansökt om tillstånd. De kunde åtminstone ha informerat staden om vad de håller på med", sade Pekka Sauri till försvar för rivningen av Sompasauna, och ekar precis den centraliserade kontrollen av människors förehavanden som sitter som en mental tvångströja på oss finländare, och som vi skulle vinna mycket på att skaka av oss.

På lag ska land byggas, men det kan inte råda nolltolerans mot småskaliga, spontana, positivt kreativa och harmlösa olovligheter. I stället för kofot och slägga borde Byggnadskontoret ha kommit till bastun med de nödvändiga pappren, och stämplat tillstånden. 

Storebror kan bygga officiella lekhagar åt oss, men det betyder inte att vi tacksamt börjar leka just på anvisad plats. Det trivsamma stadsrummet kan börja med en upphittad bastuugn.