Ingredienser till ny långkörare

I skuggan av den snåriga social- och hälsovårdsreformen gror en annan omfattande servicereform med stora konsekvenser för många kommuninvånare. Målsättningen med den här reformen är att flytta huvudansvaret för de långtidsarbetslösa till kommunerna. Förskjutningen sker redan nu och enligt regeringens planer kan reformen förverkligas redan 2016.

Ett omfattande försök, där drygt 60 kommuner deltar, pågår för tillfället. Försöket går ut på att kommunerna tillsammans med arbets- och näringsbyråerna och Folkpensionsanstalten planerar en helhetsinsats för att aktivera de långtidsarbetslösa. På sikt ska det här samarbetet leda till ett riksomfattande nätverk av multifunktionella servicecentraler där kommunerna ska agera spindeln i nätet.

Kommunerna har redan nu drygt 500 lagstadgade uppgifter och vanligtvis är inställningen till ännu fler uppgifter negativ. Men så är fallet inte nu. Reijo Vuorento, biträdande direktör vid Kommunförbundet, säger till FNB (27.7) att det här är "en bra strategi".

Det finns mycket gott i tanken på att skapa gränsöverskridande service. Personer som är utslagna från arbetsmarknaden behöver ofta mångsidig hjälp och den nuvarande koordineringen mellan de olika skyddsnäten är på många punkter ineffektiv.
Det är också logiskt att kommunerna spelar en nyckelroll i sammanhanget eftersom kommunerna ofta är den offentliga aktör som står invånarna närmast i det dagliga livet. Oberoende av vilken myndighet som har huvudansvaret krävs det att den långtidsarbetslösa själv vill aktivera sig. Slussandet mellan olika instanser kan leda till passivering.

Trots att grundtanken i den planerade reformen är god, finns det många frågetecken som måste rätas ut innan den kan förverkligas. Ansvaret måste för det första gå hand i hand med resurserna.
Vid vårens ramförhandlingar uppgav regeringen att kommunerna kan räkna med en årlig tilläggsfinansiering på 150 miljoner euro när de övertar den nya uppgiften. Kommunförbundet räknar å sin sida med att det kostar det dubbla. Olika kalkyler är en naturlig del av den resursdragkamp som ständigt pågår mellan stat och kommun, men den enorma skillnaden vittnar också om att definitionen av det nya uppdraget är luddig.

För att komma vidare med reformen måste en hel del praktiska frågor besvaras. Vilken kompetens ska finnas hos respektive myndighet, vilka befogenheter får kommunerna i förhållande till den strukturella arbetslösheten och hur mycket förväntas det att kommunen själv ska bli arbetsgivare?

De praktiska frågorna hänger samman med den stora och ännu obesvarade frågan: Hur många lagstadgade uppgifter har kommunerna råd med i framtiden? Så länge den frågan är obesvarad riskerar även den här reformen att bli en utdragen långdans.