Kampen mot digitala skuggor

Det går inte en vecka utan vittnesmål om nya näthot. Först var det journalister, främst finlandssvenska eller svenskvänliga finska, och på sistone politiker som berättat om mordhot i deras mejlboxar. Statsrådets säkerhetschef Timo Härkönen bekräftar att de anonyma näthoten mot politiker generellt har ökat på senare tid.
Trots att det sannolikt handlar om en liten grupp människor som rör sig i nätets undervegetation, har fenomenet vuxit sig så pass stort att det inte går att ignorera. Frågorna man ställer sig är vem som hotar och varför?

I Sverige har debatten om motsvarande näthot pågått redan i några år efter att flera kvinnliga journalister berättat om sina upplevelser. Även om fenomenet inte längre är nytt i Sverige, saknas fortfarande svar på frågan vem det är som ligger bakom hoten.
Den svenska journalisten Maria Sveland, som själv blivit mordhotad, gör i sin bok Hatet ett försök att kartlägga avsändarna. I boken intervjuas bland annat säkerhetsföretagaren och före detta polisen Mostafa Shurmann, som jobbar med hotbildsanalyser.
Han säger självsäkert att det handlar om två grupper. Den ena gruppen består av unga enstöringar. Den andra gruppen återfinns inom alla samhällsgrupper och drivs av sin politiska övertygelse. Enligt Shurmanns empiri är 95 procent av näthatarna män.

Om det är svårt att besvara frågan vem som hotar, blir frågan varför ännu mer komplex. Det handlar knappast om samma motiv när någon vill spränga Kristdemokraternas partikansli i luften som när någon mordhotar en finlandssvensk journalist.
Den svenska författaren Lisa Bjurwald beskriver i sin bok Skrivbordskrigarna den "enklavisering" som sker på internet. Med det avser hon att nätet ger möjligheter till att ständigt få den egna världsbilden bekräftad av likasinnade. Resultatet blir en loop där tunnelseendet accentueras. I förlängningen måste personer som utmanar den världsbilden tystas ned.

Nätet har definitivt ökat möjligheterna att stänga in sig i en bubbla och att tekniskt förverkliga ett hot, men som ett svar på frågan varför näthoten blommar just nu känns det för tunt. Historien bär också på tragiska spår av att dåliga ekonomiska tider leder till fler hot mot det som känns främmande. Men inte heller den här mekanismen, att söka syndabockar för den egna misären, duger som ensam förklaringsmodell.
För att komma närmare sanningen måste också förskjutningen av tonläge i det offentliga rummet beaktas. När populistiska riksdagsledamöter använder vulgärspråk om minoriteter, flyktingar eller kvinnor normaliseras hatretoriken. När allt fler frågor i det offentliga samtalet målas upp som svartvita tappar vi de nyanserade argumenten.
När källkritiken saknas, skapas en gynnsam jordmån för hatet att gro i.