En mötesplats som inspirerar

Elisabetstorget i centrala Björneborg har förvandlats till ett evakueringsläger. Cirka 90 familjetält, några större halltält, ett fältkök och vattenreningsenheter ingår i Röda Korsets mötesplats.
Några kvarter därifrån samsas gatumusikanter, intresseorganisationer och politiska partier om utrymmet på gågatan. Från en högtalare hörs en intervju med en politiker som berättar om sina favoritböcker och från en annan scen hörs avspända debattörer som dryftar EU-frågor.
Det är brett mellan väggarna på sommarevenemanget Suomiareena, som avslutades i fredags.

Idén till Suomiareena föddes under nyhetstorkan sommaren 2004 när arrangörerna MTV3 och Björneborgs stad avundsjukt blickade mot Almedalsveckan i Visby. Förlagan på Gotland är ett starkt varumärke, vars själ är partiledarnas ofta eldiga linjetal. Trots att de politiska utspelen fortfarande är Almedalsveckans trumf har också originalet utvecklats till en bred mötesplats.
Svenska Dagbladet (14.7) drar paralleller mellan Almedalsveckan och Kiviks marknad. Tidningen konstaterar att bägge handlar om en upplevelsemarknad där prognoser inför en osäker framtid hör till de största attraktionerna. Beskrivningen passar väl in också på den finländska varianten.

Suomiareena ordnades i sommar för åttonde gången och åtminstone kvantitativt har evenemanget vuxit explosionsartat. Vid starten 2006 handlade det om en anspråkslös tvådagarstillställning medan det i år arrangerades 125 olika diskussioner under fem dagar.
Veckan i Björneborg har blivit ett måste för många finländska politiker. I år deltog elva ministrar, över 70 riksdagsledamöter och nästan samtliga finländska Europaparlamentariker. Arenan fungerar dock mera som ett sommarforum för politikerna att träffa sina väljare och samarbetspartner än som ett ställe där de tunga politiska utspelen görs.

En av årets höjdpunkter var paneldiskussionen om Finlands och de övriga nordiska ländernas roll i FN. Som avstamp för diskussionen fungerade Finlands misslyckade försök att ta en plats i FN:s säkerhetsråd i höstas.
Chefen för det internationella fredsinstitutet Terje Rød-Larsen, som utvärderat Finlands kampanj, skrädde inte orden när han talade om de attitydproblem de nordiska länderna har gentemot många nationer. De nordiska länderna upplevs som arroganta besserwissrar som ofta använder pekpinnen i värderingsfrågor. I kombination med en överdriven ödmjukhet när det gäller att lyfta den egna svansen i konkreta frågor, blir resultatet magert i omröstningarna.
I diskussionen understödde både utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) och före detta statsministern Mari Kiviniemi (C) tanken på att ytterligare stärka det nordiska samarbetet inom FN genom att skapa en gemensam fond för att finansiera nordiska FN-kampanjer.
Initiativet känns som ett logiskt steg i den nordiska koordinering som redan sker i kampen om tunga mandat i FN.

Norden var också ett tema på Finlandsarenan, som är Folktingets initiativ till att stärka tvåspråkigheten på evenemanget. I den välbesökta och tvåspråkiga diskussionen ställdes frågan om den nordiska välfärdsmodellen kunde bli en exportvara som löser EU-krisen.
Den breda frågeställningen tillät ingen djuplodande diskussion, men påfallande var hur ofta paneldeltagarna använde nordiska värderingar, som exempelvis jämställdhet och transparens, i stället för konkret socialpolitik för att beskriva välfärdsmodellen.
Debatten hettade till endast en gång och det var när Vänsterungas ordförande Li Andersson och försvarsminister Carl Haglund bedömde den nya samfundsskatten som garant för ett välfärdssamhälle även i framtiden. I det artiga sommarevenemangets anda blåstes dock debatten av innan de ideologiska vågorna fick växa sig alltför höga.

Gemensamt för de flesta diskussionerna på Suomiareena var en aktiv växelverkan mellan debattörerna och publiken. När de cirka 20 000 besökarna ofta följde uppmaningen att både ta ställning och ställa frågor föddes en levande dialog.
I tider där det breda samhällsengagemanget är på undantag fyller Suomiareena definitivt en funktion, men för att få mera tyngd i debatterna kunde man åtminstone ibland skärpa tonen något och tumma på artigheten.