Damerna satte bollen i rullning

"Det finns icke ord nog starka att fördöma kvinnlig fotboll. Gärna må de klä sig i gymnastikbyxor och sparka till en lämplig boll då och då, men för all del, icke under anspråk på att detta skall hava något med fotbollsspel att göra."
Den här kommentaren i tidskriften Nordiskt Idrottslif från 1918 symboliserar den uppförsbacke damfotbollen kämpade med under största delen av 1900-talet. Länge nekades damerna officiella matcher bland annat med hänvisning till den bräckliga kvinnokroppen.
I den moderna fotbollens hemland England tillät fotbollsförbundet dammatcher på medlemsklubbarnas planer först 1971. De första världsmästerskapen för damer avgjordes 1991, drygt 60 år efter herrarnas första turnering.

Även om utvecklingen har varit gynnsam under de senaste decennierna, så spelar damerna fortfarande i herrarnas skugga. Fotbollsplanerna och läktarna är av hävd männens revir. När damfotbollen gör en landvinning plockar de manliga belackarna fram förklenande jämförelser mellan damfotboll och "riktig" fotboll.   
Jämförelserna är oftast relaterade till fysiken och handlar om att herrarna skjuter hårdare, springer snabbare och har mera spänst. Därför spelar de en "bättre" fotboll.
Att herrarna oftare tacklar regelvidrigt, filmar, spelar tid och gnäller på domaren glöms bort i sammanhanget. För att inte tala om huliganerna och läktarvåldet.

Agendan för kritiken mot damfotboll går för det mesta ut på att försöka ändra reglerna för att skapa en anpassad variant av spelet. En egen gren som rör sig bort från herrarnas domäner. Förslagen kretsar bland annat kring att planen, målburarna och bollen borde vara mindre för att bättre lämpa sig för kvinnor. Även förslag på att damerna borde spela i kjol dyker med jämna mellanrum upp.

När EM-turneringen i Sverige inleds i dag deltar Finland för tredje gången i det här slutspelet. Det är tre slutspel fler än vad herrlandslaget mäktat med.
Den målmedvetna satsningen på både topp och bredd har burit frukt. Damfotbollens allmänna frammarsch och de finländska damernas framgångar märks också tydligt på antalet utövare. År 2010 fanns det 2 500 registrerade damspelare i Finland, år 2012 var siffran uppe i 3 700. På juniorsidan är nu cirka en fjärdedel av de registrerade spelarna flickor.

Fotbollen är ett talande exempel på hur svårt det är för kvinnan att ta sig in på det som traditionellt sett har varit mannens tomt. Det tar lång tid, det krävs modiga pionjärer och i idrottssammanhang behövs även framgångssagor.
Under de stundande två EM-veckorna kommer ytterligare några fördomar att skjutas i sank.