Partikongressen som spegel

Ledarkrönika

Partikongresserna berättar ganska mycket om respektive parti. Och då menar jag inte enbart kongressbesluten. Utan också de yttre omständigheterna, stämningen, hur det hela är organiserat, hur partimedlemmarna bemöts och bemöter varandra.
Den här sommaren har vi upplevt bara tre kongresser - De grönas, SFP:s och Sannfinländarnas. I augusti kongressar Kristdemokraterna medan Samlingspartiet, SDP och Centern möts först nästa år.
Alla kongresser har sina egna traditioner och de förändras inte särskilt snabbt.
På De grönas kongress i maj stickade påfallande många delegater vilket kanske också bidrog till en lite sömning stämning.
Sannfinländarnas kongress i slutet av juni hade genomgått en stor förändring. Jag var inte med för två år sedan, men nog för fyra år sedan i Seinäjoki. I Joensuu i år var det mesta annorlunda. Och då handlar det inte enbart om att kongressen var betydligt större eftersom partiet har vuxit väsentligt.
Nu hade Sannfinländarna verkligen satsat på sin kongress. Man kunde nästan tro att det handlade om Samlingspartiet, där de yttre omständigheterna och imagevärdet uppskattas.
Arenan i Joensuu var mörklagd och ett swingband spelade före kongressen började, först lättare musik, men när kongressdeltagarna släppts in i salen blev det högtidligare med Finlandia. En professionell konferencier startade upp det hela och före Timo Soinis öppningstal satte han i gång applåder och fick folk att stiga upp. Då kändes det faktiskt lite för välregisserat för också utan regi är Soini som en messias för de sina.
De yttre omständigheterna imponerade på partimedlemmarna och det hela var också annars välorganiserat. Ändå känns det underligt att Sannfinländarna sätter så lite tid på den politiska diskussionen, och placerar den i slutet av kongressen.
Partikongresser är också sociala tillställningar, och av de kongresser jag upplevt verkar det här gälla särskilt för Sannfinländarna, men också för SFP. Men på olika sätt. För Sannfinländarna är behovet att träffa och skaka hand med Timo Soini stort. Inom SFP är det säkert också viktigt att byta några ord med partiledningen men det är väldigt mycket "hej hej" också annars. Delegaterna är inte så många och partidagen ordnas varje år. Folk känner varandra rätt väl.
Båda formerna har sina risker om det leder till att partimedlemmarna inte vågar utmana och ta konflikter. De behövs för att hålla ett parti levande och vitalt.

 

Partikongressen som spegel

Också Vänsterförbundet höll partikongress i år, vilket borde ha nämnts i måndagens (8.7, sidan 12)ledarkrönika.