Ledarkrönika: Jag avundas dem inte
Som journalist och alldeles särskilt som ledarskribent står man på sätt och vis vid sidan om och betraktar och utvärderar det som sker i samhället.
Jag skrev "på sätt och vis" eftersom allt påverkar allt och journalistiken är en viktig del av samhället och påverkar skeendet. Ibland utövas journalistik också i akt och mening att driva utvecklingen i en viss riktning. Därför kallas medierna för den fjärde statsmakten.
Vårt uppdrag är att förutom göra ett urval av det som sker och försöka beskriva det så mångsidigt och rättvist som möjligt också att granska makthavarna kritiskt. Den kritiska granskningen är ett viktigt uppdrag, särskilt i ett sådant konsensussamhälle som Finland åtminstone tidigare har varit. Ibland utför vi uppdraget bra och ibland mindre bra – och även här gäller regeln att det alltid går att bli ännu bättre. Det är en målsättning man som journalist alltid måste sträva efter.
I det här yrket är det också bra att ibland påminna sig om att det trots allt är ganska lätt att stå vid sidan om beslutsfattarna och vara kritisk. Det är faktiskt betydligt lättare än att vara beslutsfattare. Som journalist, eller ens ledarskribent, blir man inte nödvändigtvis ställd till svars för att man kanske är inkonsekvent. Ibland är det alltför lätt att kritisera det mesta, än från en synvinkel och en annan gång från en annan synvinkel, utan att fundera på hur bra det går ihop. Däremot kan man nog som journalist känna lite skam och skuld ibland för att man inte har varit tillräckligt kritisk.
Därför vill jag nu slå fast att jag inte avundas beslutsfattarna, särskilt inte dem som sitter i regeringen och ska leda det här landet. De har ingen lätt sits, speciellt just nu när vi befinner oss mitt i både en enorm strukturomvandling och en recession där jobben försvinner och pengarna tryter.
Dessutom är arbetet som minister, särskilt i kombination med ett partiordförandeskap, faktiskt närapå omänskligt. Det är inte tal om några åttatimmars arbetsdagar, eller femdagars arbetsvecka heller för den delen. Innan Finland blev EU-medlem var det lugnare men nu tillkommer den dimensionen, med allt vad det innebär av resor och ministerrådsmöten på midsomrar och självständighetsdagar.
Vår uppgift som journalister är ändå uttryckligen att granska makten och dem som förvaltar den. Det är vårt existensberättigande. Också vi journalister och mediernas logik kräver granskning, kritik och självkritik.