Mörka moln hopar sig

Finansministeriets prognos i går bekräftar trenden från andra prognosmakare. Ekonomin har fortsatt krympa och en av regeringens viktigaste målsättningar – att statsskulden ska sluta växa – blir allt svårare att nå.
I går presenterade också Helsingin Sanomat sin färskaste opinionsmätning, utförd av TNS-gallup. Trenden är densamma som i Yles senaste mätning i slutet av maj. Centern har kört förbi Samlingspartiet och har det största stödet. Visserligen med snudd på att rymmas inom felmarginalen men det är trenden som räknas. Båda mätinstituten ger det andra stora regeringspartiet SDP ett stöd på drygt 16 procent, vilket är katastrofalt dåligt för socialdemokraterna. Samlingspartiets siffror är bättre men symboliskt svider det både att förlora topplaceringen och att hamna under 20-procentgränsen.

Det är alltså inte lätt att vara regeringsparti, särskilt ett stort regeringsparti, i dagens läge.
Regeringens svårigheter att komma till skott förklaras ofta med den breda basen som ideologiskt spänner från kant till kant. Därför är det intressant att jämföra med Paavo Lipponens (SDP) regnbågsregering i slutet av 1990-talet. I Lipponens etta fanns fem partier med. Jämfört med dagens sexpartiregering är KD det parti som fattades i Lipponens sammansättning. Ändå förekom inte problem att slå fast linjen och fatta klara beslut.

Jämförelsen är kanske inte riktigt rättvis. När Lipponens etta tillträdde hade den ekonomiska krisen grasserat i Finland i fyra år och krismedvetenheten var stor. När Katainens regering tillträdde var förhoppningarna att den värsta nedgången redan hade passerats. Så var det inte, men det är först nu som krismedvetenheten har börjat växa i takt med arbetslösheten.
Lipponens regnbågsregering gjorde drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn och välfärden, som delvis har blivit permanenta. Det handlade inte enbart om att balansera den offentliga ekonomin utan också om att göra Finland eurodugligt. Politiskt och ideologiskt innebar det att SDP fjärmades från sina rötter.

Efter Socialdemokraternas period i oppositionen 2007–2011 och under hela Jutta Urpilainens tid som ordförande har målsättningen varit att visa att SDP har hittat tillbaka till sina rötter. Problemet för SDP är att gräsrötterna har tröttnat och nu för tiden stöder Sannfinländarna. Samlingspartiet å sin sida har fått en allt högljuddare ultraliberal högerflank att tampas med. Att jämka ihop de här motstridiga förväntningarna är inte lätt.
Regeringen har nästan två år kvar av sin period. När det gäller stora beslut minskar handlingskraften ju närmare riksdagsvalet kommer. De ekonomiska realiteterna tar ändå inte sådana hänsyn.