Mellan Armani och fez

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan kunde i mars fira tio år i ämbetet. Det är en imponerande regeringstid i en demokrati.

Ledaren för Turkiet är alltid tvungen att spela en intrikat dubbelroll där han dels ska förhandla i Armanikostym med kollegerna från EU och USA, dels dra på sig den symboliska fezen inför den konservativa muslimska majoriteten i hemlandet. Erdogans rötter finns i det religiösa lägret, och under senaste regeringsperioden har det börjat visa sig allt starkare.

Demonstrationerna under veckoslutet började som försvar av ett grönområde, men utvecklades till fullskalig politisk protest när den sekulära medelklassen tog chansen att vädra sitt missnöje med senaste tiders lagstiftningar, som man upplever som religiöst motiverade intrång i privatsfären.

Skarpa alkoholrestriktioner och förbud mot att pussas på tunnelbanan är två nyliga tilltag som väckt misstankar om att Erdogans och AKP:s dolda agenda är en moralisk kulturrevolution och i förlängningen en islamisering av landet med Erdogan som diktator på livstid.

När den lokala pressen också tiger gäller det nu för politiker, media och rättighetsaktivister i väst att noggrant syna vilken riktning utvecklingen i Turkiet tar efter att protesterna lagt sig.