Quo vadis, Arktiska rådet?

Ett virrvarr av bilaterala avtal och nationella ambitioner kan tyvärr leda till att Arktiska rådets makt inskränks i stället för att utökas.

Quo vadis, Arktiska rådet?
Ett virrvarr av bilaterala avtal och nationella ambitioner kan tyvärr leda till att Arktiska rådets makt inskränks i stället för att utökas.
Det var i sig anmärkningsvärt att de åtta länderna i Arktiska rådet – Finland, Sverige, Norge, Danmark, Island, USA, Kanada och Ryssland – lyckades enas om att bevilja Kina, Sydkorea, Singapore, Japan, Indien, och Italien observatörsstatus. Kanadas nej till observatörsstatus för EU var en prestigeförlust för unionen, men förmodligen handlar det i praktiken om enbart en fördröjning.
Det är viktigt att särskilt Kina togs med i kretsen på grund av landets målmedvetna satsningar på att få in foten i Arktis under en längre tid. Ett nej hade knappast hejdat Kina. Observatörsstatus innebär att man får och kan ta del av alla aspekter på olje- och gasborrningar samt den planerade gruvdriften på Grönland.

Under Sveriges ordförandeskap, som tog slut i Kiruna för ett par veckor sedan då Kanada tog över ordförandeklubban, utarbetades ett oljebekämpningsavtal i Arktis som Sverige och Finland gärna har framhållit som ett stort framsteg för Arktiska rådet.
Men häromdagen riktade revisionsverket i Sverige skarp kritik mot det svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet. Miljöfrågorna – som Sverige hade sagt skulle dominera i fjol – togs inte upp över huvud taget. Inte ens oljebekämpningsavtalet är bindande, säger revisionsverket.

Pågår det en kapplöpning om Arktis? Svaret varierar, beroende på vem man frågar. Förvisso riktas blickarna norrut lite här och där i världen, också på grund av att man räknar med att Nordostpassagen och senare också Nordvästpassagen ska bli segelbara under en allt större del av året.
Så förvisso kan man hävda att det åtminstone finns ett brett och nyvaknat intresse för i synnerhet de ekonomiska möjligheter man ser i Arktis.
De fem länder som har en kustlinje i Arktis, Ryssland, Norge, Danmark (genom Grönland), Kanada och USA, har i stort sett löst sina gränstvister. Den enda öppna frågan är gränsen mellan USA och Kanada i Beauforthavet.
Men det är problematiskt att gränsdragningar och fastslagna definitioner av varje lands kontinentalsockel följs åt av en myriad av bilaterala avtal om fiske, eventuella framtida upptäckter av olja och gas på områden som delats i sämja. Inom fem år tror forskarna att det ska vara avgjort vem som äger den del av den allra nordligaste delen av Ishavet som inte är så att säga hela världens egendom.

Arktiska rådet vore ett naturligt forum för att påminna om miljörisker, ursprungsbefolkningens situation, och inte minst, understryka att även om fartyg kan röra sig i nordliga vatten mer än förr, kan stora fluktuationer i isläget från år till år göra planeringen svår.
För närvarande ser det tyvärr ut som om nationella intressen hellre sköts bilateralt. Arktiska rådet borde vara mer än en klädsam dräkt för Nordpolen.