Upploppen är en klasskamp

Mönstret av orsaker som utlöste upploppen i Stockholm är detsamma som i Paris 2005 och London 2011. Helsingfors kan lära sig av misstagen.

Konflikten mellan ungdomarna och polisen i Stockholms västra förorter började inte med dödskjutningen av 69-åringen den 13 maj, liksom den inte gjorde det i London där Mark Duggan sköts ihjäl 4 augusti 2011, eller i Paris där Bouna Traoré och Zyed Benna dog av elchocker när de gömt sig för polisen vid ett ställverk den 27 oktober 2005. Men i samtliga städer var dödsfallen utan tvekan den utlösande faktorn för huliganismen som följde.

Spänningen och misstron mellan ungdomsgäng och poliser finns överallt i världens fattiga förorter. Det är en pyrande lågintensiv konflikt där bägge sidor konstant upplever att den andra provocerar. Man ackumulerar långsamt en irritation och avsky för varandra, och när någondera sidan gör ett övertramp, övergår det "kalla kriget" i het drabbning.

Det är bestyrkt av vittnen att vissa poliser använde rasistiska skällsord under insatsen, och det är inte första gången den svenska ordningsmakten beskylls för det. Bilden som målas upp är av en frustrerad och desillusionerad poliskår som droppat den politiska korrektheten till förmån för en vulgärrealistisk vokabulär och samhällssyn. 

Vissa intervjuade ungdomar talar rakt ut om "ett krig mot polisen". Är det en helt vansinnig tanke att också somliga i insatsstyrkorna börjat se sitt jobb som ett "krig mot dräggen och råttorna", och sig själva som soldater i frontlinjen mellan anarki och civilisation?

Huliganism är både förkastligt och kontraproduktivt för de unga våldsverkarna, och priset för dem som ertappas kommer att vara högt. Flera liv kommer att förstöras, men samtidigt blir de martyrer för sin sak, och med det journalistiska och politiska intresset som nu riktas mot förorterna har de faktiskt uppnått ett mål.

Finländska xenofober kommer sannolikt att använda Husbyupploppen som ett slagträ i invandringsdebatten, men det är en alltför simpel retorik. Att förebygga liknande scenarier i våra förorter handlar inte om att hejda invandringen utan om att stoppa rasismen, rädslan och segregationen. Det är inte folks etniska ursprung som leder till upplopp – det är en klassfråga. Det är när vi behandlar människor med "ofinskt" utseende eller accent som andra klassens medborgare som vi skapar utanförskap, och i förlängningen arbetslöshet och fattigdom.

Rika vill bo bland rika och fattiga bland fattiga. Den strukturella rasismen och marknadskrafterna skapar tillsammans bostadsområden med hög koncentration av låginkomsttagare och invandrare, som medelklassen i sina egna förorter gärna glömmer bort. Helsingfors är redan på farlig väg.

Integration via språkkurser, utbildning och arbete är nyckeln. Liksom nolltolerans för rasism.