Äntligen politisk koordinering

Efter två år ska politiska kompromisser och sammanjämkning ske på tre veckor och ge resultat för kommun- och vårdreformerna.

Ytterligare en arbetsgrupp för kommunreformen och omstruktureringen av social- och hälsovården har sett dagens ljus.
Det finns två element som i det här sammanhanget är nya. Nu handlar det för det första om att jämka ihop de två jättereformerna. Den nya arbetsgruppen är politisk men den består inte enbart av ministrar utan också av representanter för regeringspartiernas riksdagsgrupper, vilket är den andra nyheten. Riksdagsgruppernas tyngd understryks av att arbetsgruppen inte ska ledas av en minister utan av Petteri Orpo, ordförande för Samlingspartiets riksdagsgrupp. Genom att koppla in riksdagsgrupperna förankras besluten där genast.
Den nya arbetsgruppen har tre veckor på sig att skapa en helhet så att både kommun- och vårdreformen kan drivas vidare och regeringens viktigaste reformer därmed räddas. Brådskan har blivit något av ett varumärke för Katainens sexpartiregering.

Den här gången beror det på att justitiekansler Jaakko Jonkka för ett par veckor sedan konstaterade att de två reformerna går i otakt. JK förutsatte att riksdagen har information om social- och hälsovården då man behandlar den nya kommunstrukturlagen. Riksdagens förvaltningsutskott bör känna till riktlinjerna för social- och hälsovården i mitten av maj då utskottet senast måste börja höra experter för att kunna bli klar med sitt betänkande i juni. Redan från början av juli är det meningen att den nya kommunstrukturlagen ska träda i kraft. Jonkka näpste regeringen och nu har statsminister Katainen alltså vidtagit åtgärder.

Det sorgliga är att det är så uppenbart att reformerna borde ha koordinerats från början. Nu har det gått två år av förberedande arbete utan ordentlig koordinering, för det som skett på regeringsnivå har bevisligen inte räckt. I stället har regeringen kommit med mycket oklara och motstridiga besked. Ändå överlappar de här reformerna varandra eftersom en av kommunernas viktigaste, och mest resursslukande, uppgift är att ordna social- och sjukvård. Det går inte att förnya det ena elementet utan att det i hög grad påverkar det andra. Det borde regeringen ha insett när man satte i gång jättereformerna.

Grundproblemet har hittills varit att vårdreformen har använts som en motor för kommunreformen, det vill säga som ett försök att få eller tvinga kommunerna att slå ihop sig. Sjukvården, särskilt den specialiserade, kräver ett stort befolkningsunderlag. Målsättningen att kommunerna skulle ansvara för all sjukvård, utom den som kräver universitetssjukhus, krockade med det som var politiskt realistiskt och klokt. Men det komplicerade och försinkande arbetet. Nu blir det uppenbarligen 25 till 30 skilda social- och hälsovårdsområden.