Subjektiv dagisrätt i skottgluggen

I Finland går diskussionen om kvinnor, arbete och barn på högvarv. Ämnet är känsligt – och det är skäl att notera att papporna lyser med sin frånvaro. Som så ofta kretsar debatten kring vem som är en god mamma, den som arbetar eller den som är hemma. Det är intressant med tanke på att finländska småbarnsmammor innehar i stort sett världsrekord på att förvärvsarbeta.
Orsakerna till att diskussionen förs just nu är många. En är att arbetskarriärerna måste förlängas eftersom de stora årskullarna går i pension samtidigt som vi lever allt längre och allt färre ska bekosta samhället med sitt arbete. Alla möjligheter att utöka arbetskraften undersöks, och en förhoppning är att småbarnsföräldrarna, läs småbarnsmammorna, ska återvända till arbetslivet tidigare. En annan orsak är att välfärden kostar och pengarna tryter. Då söker man sparobjekt överallt och den subjektiva dagvårdsrätten och hemvårdsstödet ifrågasätts.

Om man granskar det som faktiskt görs från statsmaktens sida är förändringarna inte särskilt drastiska.
Regeringens förhandlingar om budgetram förra veckan innebär att deltidsarbete och deltidsdagis underlättas, men hemvårdsstödet förkortas inte.  Hemvårdsstödet kan vara en kvinnofälla, särskilt för dem som lyfter det i åratal, men alternativet med arbetslösa småbarnsmammor blir faktiskt dyrare för samhället. Arbetsmarknadsstödet är nämligen högre än hemvårdsstödet. De kvinnor som år efter år lever på hemvårdsstöd är ofta kvinnor som är lågt utbildade och inte har ett fast arbete. Det är alltså inte sagt att de får ett arbete om de blir utan hemvårdsstöd. Orsaken kan sökas i vår arbetsmarknadspolitik.

Många av de här kvinnorna, också av invandrarkvinnorna, vill arbeta och skulle må bra av att komma ut i samhället. Också deras barn skulle ha nytta av dagvård som faktiskt inte är, och inte ska vara, en förvaring av barn. Dagvård är småbarnspedagogik och integration. All hemvård är inte bra och barn med svårigheter får stöd och hjälp på dagis så att utgångspunkterna är jämnare vid skolstarten.
Sedan december sitter en arbetsgrupp vid Undervisningsministeriet som ska se över dagvårdslagstiftningen, uttryckligen utgående från en pedagogisk synvinkel. Trots att den subjektiva dagvårdsrätten är en nagel i ögat för till exempel räknenissarna på Finansministeriet och dem som vill banta ned välfärdskostnaderna kan den på lång sikt spara pengar. Regeringen har inte heller några planer på att slopa den subjektiva rätten. Den står inskriven i både regeringsprogrammet och arbetsgruppens förordnande.

Ändå ifrågasätts den subjektiva rätten till dagvård med jämna mellanrum. Senast för en dryg vecka sedan när EVA-direktören Matti Apunen i Helsingin Sanomat förfasade sig över uppgifter om att barnen förs till dagis också under föräldrarnas semester. De uppgifterna var tydligen en urban legend. Men också om det finns enstaka fall där föräldrar för barnen till dagis när de själva är lediga, visar kanske just det exemplet varför den subjektiva rätten är viktig. Barnen mår antagligen bättre på dagis om deras föräldrar anser det vara nödvändigt att hålla ledigt utan barn.

Den goda mamman är inte, och kan inte vara, stöpt i en form. Föräldraledighet, dagvård och hemvårdsstöd är en helhet och måste betraktas så. Föräldraledigheten borde förlängas så att också pappornas ledighet stöds med modellen 6+6+6. Då skulle behovet av hemvårdsstöd minska, samtidigt som "bördan" av barnafödandet på arbetsmarknaden skulle fördelas jämnare mellan kvinnor och män.