Piskan viner också över Svenskfinland

Social- och hälsovården är den piska som ska leda till kommunfusioner. Sexpartiregeringen har haft svårt att komma med tydliga politiska riktlinjer.

Om det var oklart för någon att regeringen använder social- och hälsovården för att piska ihop kommunreformen så tog oklarheten slut i och med regeringens förhandlingar på torsdagen. Sådana riktlinjer har slagits fast också tidigare. Men de två jätteprojekten har ändå drivits parallellt och tidvis har oklarheten om tågordningen varit stor och nästan förstummande.
I praktiken betyder regeringens beslut på torsdagen att den omfattande utredningsmannarapport som presenterades på tisdagen inte längre gäller. Det är fel att påstå att de femton utredningspersonernas arbete för högtryck sedan november i fjol skulle vara helt bortkastat. Deras rapport kommer till användning också om förslaget med 34 social- och hälsovårdsområden inte förverkligas. Det är lätt att förstå utredarna som suckar över oklara politiska riktlinjer och konstaterar att man helst skulle jobba så att det leder till något.

Utgångspunkten för omorganiseringen har varit att skapa resurser för den offentliga sjukvården, som i dag inte svarar mot efterfrågan och behov, bland annat på grund av läkarbrist på hälsovårdscentralerna. Det har skapat en allt större ojämlikhet där de rika, friska och arbetsföra har bättre tillgång till sjukvård än de som inte arbetar, är fattiga och sjuka.
Målet var att skapa ett enklare system med två nivåer. Den lägre nivån skulle utgöras av starka primärkommuner. På det här sättet skulle ansvaret och finansieringen av vården finnas på ett och samma ställe. Den högt specialiserade sjukvården skulle vara den andra nivån.

Problemet är att de starka primärkommunerna som är regeringens målsättning inte uppstår eftersom regeringen har förbundit sig att inte ta till tvång. Men nu viner alltså piskan, och eventuellt kan man också skymta morötter.
Sedan tidigare visste vi att kommuner med färre än 20 000 invånare inte längre kommer att ha rätt att själv ordna vården. I och med torsdagens beslut vet vi att kommuner med mellan 20 000 och 50 000 invånare får ordna en del av social- och hälsovården själva, medan andra delar ska ordnas av en ansvarskommun. Här var utredarna av en annan åsikt än politikerna, och satte den undre gränsen vid 50 000. På vissa orter kan det nu i stället för en nivå mindre bli en nivå mer.

En annan målsättning med omorganiseringen var att slippa samkommunerna, som urvattnar demokratin. Nu blir det i många fall i stället social- och hälsovårdsområden där en ansvarskommun organiserar vården – och fattar beslut. De andra betalar. Det låter inte som renodlad demokrati. Men modellen för beslutsfattandet och finansieringen är ännu inte utarbetad, och det blir ett besvärligt projekt.

Tillbaka till piskan och moroten. Små kommuner med färre än 20 000 invånare piskas till att gå ihop eftersom de annars går miste om beslutanderätten i social- och hälsovården. Det gäller i högsta grad Svenskfinland. Då får man ordna en del av vården själv och kan beakta språket. Det gäller bland annat Jakobstadsregionen. Pargas och Kimitoön fick också av utredningspersonerna en särlösning av språkliga orsaker. I Västnyland kan Raseborg, Hangö, Ingå och Sjundeå bilda en kommun och garantera den svenska servicen. I Östnyland kan Sibbo, Borgå och Lovisa slå sig ihop om de vill garantera en genuin tvåspråkighet.
Men ännu återstår ett stort, och osäkert, arbete som tar lång tid. Att frånta de minsta kommunerna ansvaret för social- och hälsovården kan kräva lagstiftning i grundlagsenlig ordning.